Hur länge sedan var det jag läste Djurfarmen eller 1984? Har jag läst dem överhuvudtaget? Jag minns ärligt talat inte. Jag borde ha gjort det då jag alltid talat uppskattande om honom. I nummer nio av NYRB recenserar Simon Leys två nyutkomna böcker av och om George Orwell som fokuserar på hans brev och anteckningsböcker. Och det är en man vars temperament jag omedelbart känner sympati med. Den borne outsidern, både som konsekvens av personlig läggning men också som medveten livshållning, gjorde att han kunde känna igen hyckleri och lismande lögnare bättre än de flesta.
Orwell’s revulsion toward all “the smelly little orthodoxies that compete for our souls” also explains his distrust and contempt of intellectuals: this attitude dates back a long way, as he recalls in a letter of October 1938:
“What sickens me about left-wing people, especially the intellectuals, is their utter ignorance of the way things actually happen. I was always struck by this when I was in Burma and used to read anti-imperialist stuff.”
Jag frågar mig idag var alla hyrda pennor, från tokhöger till idiotvänster, egentligen kommer ifrån? Och varför är det alltid så mycket lättare att endast diskutera Börat men helt ignorera Ärat? Kolumnister och debattörer, kåsörer och posörer. Alla har en åsikt men ingen har en insikt. En aldrig sinande flod av skitsnack utan innehåll eller mening. Med nya medier har vallarna brustit och ingenting är för trivialt att inte slösa trycksvärta på. Pissliberaler och frasradikaler (som morsan skulle ha sagt) dominerar de traditionella medierna. Trumpetar sina egna dogmer och fördömer alla andra. Inom akademierna har identitetsperspektivet med vidhängande epistemologisk moras tagit över den sekteristiska stafettpinnen efter först marxisterna och sedan neoliberalerna, med skrattretande resultat.
Men kanske mest illavarslande är den medvetet propagandistiska diskursen. Den som görs av aktörer i skärningspunkten mellan politik, journalistik, vetenskap och egna intressen. I en artikel i Academe Online argumenterar Eric Alterman för farorna när vi inte längre vet vem det är som står bakom de åsikter som förs fram. Vi blir manipulerade av de med störst resurser att göra det, med mest kunskap om hur det går till samt har mest att vinna. Försvagade medier varken vill eller kan i dessa postmoderna tider skilja mellan sanningar, halvsanningar och rena lögner. All trycksvärta går åt till kungahus, såpakändisar och tevespektakel. Det är inte underligt att man känner sympati för den egensinnige Eric Blair.