Filmtajm: TBTF – The Movie

Planen var att skriva en recension av Andrew Ross Sorkins bok, Too Big To Fail, när jag läste den under de långa och mörka helgdagarna förra vintern. Men som vanligt kom något emellan. Flytt tillbaka till stan, nytt jobb, egen firma, renovering av lägenhet, nya golv. Livet kallas det visst. Men ett visst mått av mañana skadar uppenbarligen inte. Nu kan jag göra ett nytt försök med TBTF – The Movie.

Det är en imponerande rollista regissören Curtis Hanson samlat ihop för filmen, kända ansikten i varje roll, somliga kusligt porträttlika. William Hurt som Henry ’Hank’ Paulson och Paul Giamatti som Ben Bernanke. Men det blir oavsiktligt humoristiskt när Evan Handler, aka Charlie Runkle, porträtterar Lloyd Blankfein, Goldman Sachs’ VD. Kontrasten mellan själva sinnebilden för Master of the Universe och den skrivbordstajjande Runkle är bara för mycket och filmens enda comic relief. Filmen är tät och spännande som ett avsnitt av The West Wing och vetskapen om att det vi ser faktiskt hände tillför tyngd.

Händelserna börjar på våren när JPMorgan Chase tar över Bear Stearns för en spottstyver. Med endast en mindre marknadsandel av både subprime som investmentbanking, men med samma bostadsobligationer som alla andra, vars värde nu sjunker för varje dag som går, belånade till tänderna, var det ”the canary in the coalmine”. Men det minns ingen nu när kollapsen rullar vidare och det skulle ta ytterligare sex månader innan den exploderar rakt i ansiktet på en förbluffad värld när Lehman Brothers går i konkurs med tillgångar på $639 miljarder och skulder på $613 miljarder. Den största konkursen i USAs historia.

Filmen börjar med en plågad Dick Fuld, VD för Lehman Brothers, den fjärde största investmentbanken i USA, som vanlig intensivt spelad av James Woods, på sitt hörnkontor, högt över Manhattan, svärandes över blankarna som pressar ned priset på Lehmans aktie. Redan här förstår vi att detta måste vara skurken i dramat. Han ringer Joe Gregory, COO på Lehman, som just kliver ur sin helikopter att han måste skynda sig in. Aktien är ned 20 procent, det är dags att börja stapla sandsäckar.

Efter en hel del både fåfänga som självbedrägeri börjar insikten sjunka in hos ledningen att företaget är riktigt jävla illa ute. De lägger ut trevare till vem som helst som är villig att plocka upp en telefon: Morgan Stanley, Barclays, HSBC, till och med Warren Buffett. Korean Development Bank visar intresse och skeppar över ett helt team för att gå igenom bolaget, men Fuld schabblar. När marknaden får veta att samtalen med KDB kollapsat faller Lehmans aktie 45 procent. Nu börjar också Lehmans motparter kräva mer säkerheter samtidigt som en del drar sig ur Lehman helt och hållet.

Sedan är det Bank of America som möjligen kan tänka sig att ta över delar av Lehman. Men hålen är så stora och osäkra i Lehmans balansräkning, framför allt fastighetsportföljen förstås, att BoA vill att regeringen är med och tar en del av risken. Det gick ju bra när Bear Stearns togs över så varför inte nu? Men Paulson vägrar. Mer skattepengar är det inte tal om. När BoA sitter och räknar på Lehman kommer nyheten på CNBC att Paulson har dragit en gräns. Han hoppas på att de ska förstå att de måste göra den här affären utan assistans från regeringen. Men ju närmare alla kommer Lehmans böcker, desto mer luktar det. Och Paulson sitter ju på bekvämt avstånd. Sannolikt kunde ingen i sin vildaste fantasi tro att det var så illa som det var. Man hade ju redan innan bubblan sprack använt mark-to-whatever. Och nu var man helt plötsligt tvungen att använda mark-to-market.

Händelserna följer slag i slag och så här i efterhand är det lätt att se att de inblandade inte visste hur de skulle agera. Insatserna var så höga och valmöjligheterna så få att man lutade sig mot det sista som överger människan, hoppet. Den enda som tycktes ha både kunskap och fantasi för att förstå vad som krävdes var Timothy Geitner, dåvarande ordföranden för Federal Reserve Bank of New York. Numera Hank Paulsons efterträdare och Obamas finansminister. Ben Bernanke med sina djupa kunskaper om den stora depressionen på 30-talet får också göra korta inhopp för att agera vis man för att få alla inblandade med på tåget.

Helgen 12-14 september samlar Hank Paulson och Timothy Geitner alla spelare av rang på NY-Feds kontor för att tvinga dem att sy ihop en lösning. En skattefinansierad lösning är inte möjlig efter den hagelstorm av kritik som kommit efter att staten gått in och räddat de halvstatliga bolåneinstituten Fannie May och Freddie Mac. Det gjorde Paulson och Geitner klart för alla inblandade. BoA och Barclays är intresserade men vill inte ta steget utan medinvesterare. Paulson säger med allvarlig stämma. – We will remenber anyone who is not helpful. Men trots det är motviljan stor. Och varför ska de vara med och rädda en konkurrent? När Paulson får veta att Lehmans skulder ligger runt 70 miljarder dollar när man tidigare trott 30, börjar paniken sätta in.

Under tiden förstår John Thain, Merrill Lynchs VD, spelad av Matthew Modine, att om Lehman konkar är de nästa på tur. Han tar kontakt med BoA om en kapitalinjektion. BoA är dock endast intresserade om det blir hela bolaget. De sitter ju och räknar på Lehman och kan inte ta båda bolagen. Men jämfört med Lehman är Merrill en avsevärt mer aptitlig tugga.

På söndagen den 14 september, efter två dagars intensiva diskussioner, har JPMorgan Chase’ VD, Jamie Dimon, i Bill Pullmans version, fått nog. Han frågar alla runt bordet vilka som är villiga att lägga upp en miljard för del i Lehmans fastighetsportfölj. Till slut lyckas de tillsammans skramla ihop vad som krävs. Tanken är att Lehman styckas i en del som Barclays köper och en annan, där man lägger de delar som ingen vill ha, kallad Shitco. Det är i princip en kopia på den räddningsaktion som gjordes för LTCM tio år tidigare.

Samtidigt tycks Barclays ha kommit överens med Lehman om att köpa resterna av firman. För en kort stund är det lättnad i luften. Den blir dock kortvarig. Den brittiska motsvarigheten till Finansinspektionen, Financial Services Authority, sätter sig på tvären och fäller till slut affären. Det skulle krävas en omröstning av aktieägarna som skulle ta minst 30 dagar. Paulson ringer Alistair Darling, Chancellor of the Exchequer, men lyckas inte övertyga honom. Han återvänder till Geitner och återger vad han fått höra. ”We don´t want to import your cancer.”

Efter det bakslaget inser Paulson och Geitner att spelet är över och det bästa draget nu är att Lehman ansöker om Chapter 11. Den obeslutsamme ordföranden för SEC, Christopher Cox, utses att tillkännage nyheten. Plötsligt frågar någon om Lehman själva verkligen har gjort det. Det går upp för dem att det är ju bolaget självt som lämnar in konkursansökan, inte de. Paulson går i taket när Cox inte får tummen ur och är själv med när Cox på ett inlindat sätt meddelar Lehmans styrelse att det bästa vore om bolaget ansökte om konkursskydd. En omröstning sker och saken är klar. Armageddon nästa.

Den initiala reaktionen i media är positiv. Regeringen stod upp mot bankerna och vägrade rädda deras skinn med ännu mer skattepengar när de bettat fel. Men det är ju nu the shit verkligen hits the fan. Och här får man också en skrämmande inblick i hur lite de mäktigaste makthavare i världen faktiskt vet vilka konsekvenser deras kollektiva handlande får. Nu rullar den imploderande amerikanska bostadsbubblans efterdyningar runt världen när alla har lånat av varandra, alla har köpt försäkringar  av AIG och till slut vågar ingen låna ut ett öre till någon. Den globala ekonomins blodomlopp stannar upp med förödande konsekvenser. General Electrics VD Jeffrey Immelt ringer Paulson och undrar vad fan det är som pågår. De kan inte längre finansiera sin dagliga verksamhet. Goldman Sachs VD, Charlie Runkle, förlåt Lloyd Blankfein, ringer och är orolig att Goldman Sachs nu också är i riskzonen. Goldman Sachs, The Great vampire squid som Matt Taibbi senare skulle komma att kalla dem.

Nu faller dominobrickorna en efter en. Först de som lånat ut, sedan de som kokat soppa på lånen och sedan de som försäkrat soppan. Samma helg som mötet på NY-Feds kontor satt också en pluton räknenissar på AIGs kontor och summerade minustecknen. För varje gång de räknade blev de bara fler. AIG, ett av världens största försäkringsbolag, skulle få slut på pengar på onsdag! Sent på måndagen sänker också Standard & Poor’s AIGs rating från AA- till A-.  När de förlorar den ratingen tvingas de automatiskt lägga upp mer säkerheter. Säkerheter de inte har, det här skulle ju inte kunna hända. Det hade de statistiska bevis för. Men det finns som bekant även svarta svanar.

På tisdagen, den 16 september, tvingas Paulson skjuta till 85 miljarder dollar till AIG för att undvika en ännu större katastrof. Bostadsmarknadens kollaps har nu nått nästa offer. Banker och investmentbanker har tagit ut en slags försäkring, Credit Default Swaps, av AIG för sina innehav av Collateral Debt Obligations, pooler av olika bostadslån, varav många subprime och Alt-A. Som nu knappt är värda papperet de är skrivna på. Miranda, den pryda, rödhåriga från Sex and the City, har tilldelats rollen som den endast måttligt insatta pressekreteraren och är den de andra riktar sig till när de ska förklara för oss tittare hur marknaden för CDOs och CDSs fungerar.

Nu är paniken lös. Risken för fullskaliga bankkollapser är plötsligt en realitet. Ben Bernanke inser att det behövs en politisk lösning. Något som sätter stopp för detta en gång för alla. Paulson tvekar men tvingas igen inse att han inte har kontroll över situationen. Samtidigt spelar Timothy Geitner matchmaker för att tvinga investmentbankerna i säng med någon av de vanliga bankerna för att få in dem under Feds beskydd med insättningsgarantier. Det lyckas bara sådär.

Med ett tre sidor långt förslag går Paulson och Bernanke till Kongressen. Politikerna slår förstås bakut. Ingen kontroll, inga pengar till Main Street bara Wall Street! Hur kunde ni låta det här ske? Det är en sammanbiten Ben Bernanke, till tonerna av olycksbådande musik, med tal om en repris av 30-talsdepressionen, fast ”far, far worse”,  som får dem att inse hur allvarlig situationen är.

Efter att republikanerna, med en clueless John McCain, trampat med båda fötterna rakt i klaveret, stompar Paulson in till Nancy Pelosi, går ned på knä och ber henne om stöd. Troubled Asset Relief Program, TARP, röstas ned vid en första omröstning i Kongressen med de flesta demokrater röstandes för den medan en majoritet av republikaner röstar mot. Botten går ur börsen och Dow faller 778 punkter.

Fyra dagar senare, efter ytterligare panik på finansmarknaderna, går ett modifierat förslag igenom. Ett 700 miljarder dollar stort räddningspaket. En del av de pengarna ska användas till att köpa in sig i landets nio största banker. För att stabilisera systemet och ingjuta förtroende. Det blir ännu ett möte med Goldman, Merrill, Citi, BoA et al. på den ena sidan av bordet och Paulson, Geitner, Bernanke och chefen för Federal Deposit Insurance Corporation, Sheila Bair, på den andra. Det blir ett kyligt möte. Somliga banker behöver inte statens hjälp, vill inte ha den. De vill förståeligt nog inte bli halvstatliga institutioner. Men den största stötestenen tycks vara vad som ska hända med bankirernas bonusar när staten sitter i styrelsen.

Här slutar filmen, en smula abrupt, och lämnar en med känslan av att man vill veta mer. För det saknas en hel del i filmen. Det var också känslan när jag läste boken.  Vad som hände innan krisen, vad som händer efter? Bakgrunder, orsaker, sammanhang. För den oinsatte, eller glömske, kan det möjligen vara svårt att hänga med i de allt snävare svängarna när man kastas rakt in i handlingen. Men det var heller aldrig Sorkins intention. Hans ambition var att skildra finanskrisen inifrån, när den hände, inte att förklara eller analysera. Och det gör han med den äran. Nu har filmen dessutom nominerats till inte mindre än elva Emmys. Det är den värd. En mer aktuell och spännande en och en halv timmes samtidshistoria är svår att uppbåda. Jag ger den fyra Screaming Buys.

Too Big to fail:
The Inside Story of How Wall Street and Washington
Fought to Save the Financial System – and Themselves
av Andrew Ross Sorkin
Viking 2009, 600 s

Andrew Ross Sorkin är journalist på New York Times och ansvarig för den populära och ansedda DealBook-sektionen som närgånget följer M&A bland företagen i USA.

Den här 600 sidor tjocka volymen, av somliga kallad To Big to Read, är en närgången och detaljerad skildring av vad som hände bakom de stängda, ekboaserade dörrarna den dramatiska hösten 2008. Här saknas varken dramatik eller spänning, möjligen sex, biljakter och koreograferade slagsmål i slowmotion. Boken är spännande som en thriller, dramatiserad som en pjäs. Men ibland går dramatiseringen för långt och Sorkin tar sig väl mycket poetisk frihet. Det är många som tänker och känner efter ett möte eller telefonsamtal. Oftast förstås via mobiltelefon. Hank Paulsons Motorola Razr ligger numera i arkivet på Smithsonian. Det finns ett utdrag ur Paulsons telefonlogg den 17 september där det framgår att han ringer 69 telefonsamtal mellan sju på morgonen och nio på kvällen. Frantic var ordet.

I förordet till boken skriver Sorkin att han har intervjuat över 200 personer i arbetet med boken. Det finns ingen anledning att ifrågasätta det påståendet. Det har onekligen skapat närvaro och djup. Tillgången till de CEOs, CFOs och alla andra ledande personer i detta drama tycks ha varit avundsvärt generöst. Risken med det är ju de anonyma källornas önskan att putsa på sina egna eftermälen. Sorkins bok är en lång och minutiöst förberedd dagbok över de dramatiska veckorna hösten 2008 när världen, eller snarare den del av den värld vi själva har skapat, faktiskt slutade att fungera.

Boken ger förstås mer fakta och detaljerade interiörer över hur det gick till än vad filmen gör och det behövs, det är ett komplicerat skeende med ett stort antal aktörer som beskrivs. Men trots det sträckläste jag den nästan som en deckare. Den skildrar ju trots allt vägen mot världsekonomins finansiella kollaps. Det är lätt att glömma nu men hösten 2008 stod världsekonomin och balanserade på ruinens brant. Vill man veta vad som hände de dramatiska höstveckorna är Sorkins bok den definitiva skildringen. Den har hyllats som en rättmätig efterträdare till klassikern i genren, 80-talsrökaren Barbarians at the Gate. Men vill man veta varför det hände får man vända sig någon annanstans.

Resultatet av krisen blev ju förstås, efter stålbadet och konsolideringen i branschen, att de banker som redan innan krisen bedömts vara TBTF, nu blev ännu större. Bear Stearns köptes upp av JPMorgan Chase, Lehman Brothers konkade och Merrill Lynch köptes av Bank of America. Nu är det bara två oberoende investmentbanker kvar, Goldman Sachs och Morgan Stanley. Och Citigroup förstås, som definitivt är way, waay Too Big to Fail.

Man kan skylla krisen på arroganta och bonuskåta bankirer hur mycket man vill, men det måste ändå ingå i statens roll att övervaka företag inom den finansiella sektorn på ett sådant sätt att de inte sätter hela världsekonomin på spel? Kan man ju tycka. I grunden är därför finanskrisen också en kris för det neoliberala axiom där den enda regel som betyder något är att det bör finnas så få regler som möjligt. Det är i min bok lika flagrant naivt som monstruöst korkat. Och det är ytterst ett slående uttryck för det ideologiska paradigm vi alla lever i.