Jag såg Inside Job igen för andra gången när den gick på SVT härförleden och jag blev lika förbannad den här gången. Filmen är exemplarisk i sin pedagogik och sin faktahantering. Den bör visas med minst sex månaders intervaller tills de sista resterna av avregleringsdogmerna har exkommunicerats från det offentliga samtalet.
Det är ju en helt annan typ av film och med helt andra ambitioner, än TBTF – The Movie. Där TBTF bara vill beskriva ett händelseförlopp, vill The Inside Job förklara varför samma händelseförlopp inträffade. Med rätta belönades den med en Oscar för bästa dokumentär. Den förenar hårda fakta med starka åsikter. De fakta som presenteras förtjänar ingenting mindre än starka åsikter.
Filmen börjar på Island, population 320 000, BNP $13 miljarder, bankförluster $100 miljarder. Efter att först bankerna privatiserats och sedan bankmarknaden avreglerats lånade Islands tre små banker, som aldrig tidigare opererat bortom de karga stränderna, ut sammanlagt $120 miljarder och lade grunden till en aggressiv uppköpsstrategi som ingen viking skulle skämmas för. Här hemma köpte de fastigheter och finansbolag. När Kaupting köpte Nordiska Fondkommission fick de äntligen sitt namn i neon på Stureplan. Minns ni Kauptings helsidesannonser om dryga 5 procents ränta på insatta medel? Om det ser ut att vara för bra för att vara sant är det ofta just så.
Från Islands vackra naturscener kastas vi sedan till New Yorks djupa dalar av stål, glas och betong. För det är ju här, i de bekanta siluetterna över East River, som de ekonomiska beslut som verkligen betyder något, oftast tas.
Finanskrisens centrala orsak formuleras tidigt i filmen, av Matt Damon no less, ”This crisis was not an accident. It was caused by an out-of-control industry.” Den ”industry” som åsyftas är förstås finansbranschen. Det är en bransch som till sin natur egentligen ska verka i bakgrunden och tjäna den övriga ekonomiska aktiviteten i samhället, som vägnätet eller vatten- och avloppssystemet. Ferguson visar övertygande hur den istället likt en gökunge tilläts växa först genom naiv men djupt medveten avreglering och sedan genom sammanslagningar för att till sist genom finansiella innovationer och basal girighet fullkomligt explodera.
Filmen är indelad i fyra delar. Den första handlar om bakgrunden, hur det kunde hända. Det är en rad kända fakta som redovisas. Efter depressionen reglerades finansbranschen med The Glass-Steagle Act som innebar att de banker som sysslade med investmentbanking inte fick federalt beskydd. Det skapade två olika typer av banker. Dels de som lånade in och ut pengar till människor och företag och dels de som tog risker med egna pengar, prop trading. Men när Ronald Reagan valdes till president 1981 startade en avregleringsvåg som först nu på allvar börjar ifrågasättas.
Bubblorna med efterföljande krascher kommer sedan slag i slag. 1982 avreglerades Saving & Loans-industrin i USA. De fick nu friare tyglar att investera låntagarnas pengar. Marknaden kraschade i slutet på decenniet och regeringen tvingades skjuta till $124 miljarder och en rad utlåningsinstitut gick i konkurs. Den svenska fastighetsbubblan med efterföljande krasch hade ju också föregåtts av liknande avreglering. Enron, Worldcom, Tyco är några av ökända namn som gått till historien för att ha lurat, ljugit och fabricerat sin bokföring. Internetbubblan kommer sedan med astronomiska värderingar på företag som aldrig någonsin gått med vinst. Den nya ekonomin var här.
Samtidigt börjar tillväxten av nya finansiella produkter att öka. De mest lönsamma för industrin är de som gemensamt kallas derivat. Det är komplexa finansiella instrument som härleds, deriveras, ur ett annat finansiellt instrument. Det kan vara aktier eller obligationer men nu uppfinner branschen derivat från precis vad som helst. Vad som gör vissa av dessa instrument så lönsamma är att de inte handlas på en officiell börs med traditionell clearing utan görs upp mellan parterna med bankerna som mellanhand. Det gör att istället för en kostnad på kanske 20 eller 30 punkter som det normalt skulle kosta i courtage, kan bankerna nu stoppa 2-3 procent i egen ficka. Ta den summan gånger $200 miljarder så förstår man att industrin kämpar med näbbar och klor för att förhindra en reglering. En reglering som bara skulle betyda att de underkastas samma krav som aktier eller standardiserade aktieoptioner. Det är viktigt att poängtera här att det handlar inte om att stoppa eller förbjuda dessa instrument utan endast om att flytta över dem till en reglerad och kontrollerad handelsplats.
Men ett annat argument för en reglering av OTC-handeln är att det behövs transparens. När marknadsaktörerna handlar direkt med varandra registreras inte affären centralt någonstans vilket betyder att ingen vet vem som äger vad i hur stora volymer. Ett återkommande argument hos avregleringsförespråkarna, i synnerhet Alan Greenspan, var att de nya instrumenten skulle sprida riskerna hos marknadsaktörerna och därigenom göra hela systemet stabilare. Det skulle möjligen fungera bortsett från en viktig detalj: utan transparens vet ingen var riskerna finns, hur stora de är och vem som sitter på dem. Utan svar på dessa frågor kan aldrig ett system bli stabilt. Aktörer och instrument måste vara kända storheter. Att hävda systemstabilitet med det motsatta är ren och skär dogmatism. När Commodity Futures Modernization Act (CFMA) antogs av Bill Clinton i december 2000 nåddes the point of no return och nu är det egentligen bara en tidsfråga innan systemet imploderar.
En av filmens starkaste sidor är dess pedagogiska skicklighet. Mitt intryck är att när människor utanför finansbranschen ska förklara hur den fungerar går de ofta vilse. Antingen för att de helt enkelt inte förstår den eller också för att tycker så illa om den att det förmörkar deras omdöme. Ferguson faller inte i någon av dessa fällor. Förklaringen av hur CDO:erna skapades är exemplarisk. Gillian Tett är pedagogisk med sin svaga läspning.
Den andra delen fokuserar på den husprisbubbla som blev konsekvensen av de tidigare avregleringarna. Orsakskedjan är numera välkänd. En typ av företag, loan-originators, skriver kontrakt med husköparen och lånar ut pengarna. Deras ersättning var provisionsbaserad och subprime-lånen genererade den största provisionen. De säljer sedan vidare lånen till investmentbankerna som paketerar flera olika sorters lån till en och sedan säljer dem vidare. Men inte förrän de fått den godkänd och stämplad med den högsta ratingen, trippel-A av ratinginstituten, som får betalt av samma investmentbanker som kokat ihop värdepapperet.
Och nu kan inte den magiska pengamaskinen stoppas. 2004 lättar SEC på leverage ratio för bankerna. Från att ha legat på runt 10-1, ökade det till så mycket som 30-1 hos vissa. Bankernas ersättningsmodell baseras ju delvis på bonusar. Och bonusar baseras på storleken på vinsten. Mer pengar in, mer pengar ut, större bonusar. Och när man kunde ta ut försäkring på CDO:erna med ännu en finansiell innovation, Credit Default Swaps, var ju risken minimal. Det hade ju The Maestro himself, Alan Greenspan, själv sagt. Mer derivat som sprids ut mellan dessa sofistikerade investerare skulle ju göra systemet stabilt. På finansmarknaden är det mesta flytande och att skjuta på rörliga mål en del av vardagen. Men det finns en regel som kan betraktas som en naturlag: risk vs. avkastning. Risken står alltid i direkt proportion till den potentiella avkastningen. Men när hjorden rusar är det inte tid att stanna upp och tänka.
IMF:s förre chefsekonom, Raghuram Rajan, var en av få som insåg vart denna bonusstinna häxbrygd barkade, men blev förstås ignorerad. Den forskningsrapport han lade fram i Jackson Hole 2005 kan laddas ned här. Det var på detta möte Lawrence Summers skrockande fnyste åt hans förutsägelser och kallade honom luddit. Gissa vem som fick rätt?
Här är Allan Sloanes artikel i Fortune som i filmen används för att beskriva en specifik CDO, nämligen GSAMP Trust 2006-S3, i mer detalj. Den sattes ihop av Goldman Sachs men stora delar av dess värde gick förlorad när majoriteten av de ingående lånen nedgraderades till junk.
Men nu börjar insikten smyga in hos Goldman Sachs att musiken är på väg att tystna. De bettar med coola 22 miljarder dollar i CDS:er hos AIG att CDO:erna skulle falla i värde. Det är inte småpotatis ens för Goldman eller AIG. Så de köper CDS:er för 150 miljoner som försäkrar dem om mot alla förmodan AIG skulle fallera. Ironin är halsbrytande. Men det slutar inte där. Nu börjar Goldman sälja CDO:er som är konstruerade så att de tjänar pengar om de faller i värde. Se här och här. Men de var inte ensamma. Nu börjar bransch inse att partyt är över och ska man tjäna pengar, ska man göra det på nedsidan. Den mest ökända dealen var med hedgefonden Magnetar. Läs hela ProPublicas story här.
”According to bankers and others involved, the Magnetar Trade worked this way: The hedge fund bought the riskiest portion of a kind of securities known as collateralized debt obligations — CDOs. If housing prices kept rising, this would provide a solid return for many years. But that’s not what hedge funds are after. They want outsized gains, the sooner the better, and Magnetar set itself up for a huge win: It placed bets that portions of its own deals would fail.
Along the way, it did something to enhance the chances of that happening, according to several people with direct knowledge of the deals. They say Magnetar pressed to include riskier assets in their CDOs that would make the investments more vulnerable to failure. The hedge fund acknowledges it bet against its own deals but says the majority of its short positions, as they are known on Wall Street, involved similar CDOs that it did not own.”
Nästa syndare till skampålen är ratinginstituten. Det är tre, numera välkända namn: Standard & Poor’s, Moody’s och Fitch. De gav subprime-lån, alltså ren junk, skräp, sin högsta kreditvärdighet, Trippel-A. Det får normalt bara stater med sina statsfinanser i ordning. Och då har de skattevapnet i bakfickan om pengarna skulle tryta. Hur man kan ge skräplån samma kreditvärdighet som länder går bara att förstå om man har företagens kompensationsmodell klart för sig. De betalades av samma banker som skapade lånen. Om de inte fick sin önskade rating hos det första institutet gick de bara till nästa. Horribelt är ordet. Värdepapper med den eftertraktade trippel-A stämpeln gick från en handfull till tusentals fram till kraschen. I filmen får vi se hur företrädare för ratingföretagen i kongressförhör vittnar om hur deras kreditvärderingar bara är ”åsikter”. Det är humor på hög nivå.
Den tredje delen handlar om vad som hände när bubblan sprack, krisen självt. Här sammanfaller filmen med TBTF. Min egen recension av den filmen finns här. Varningar saknades inte, men så här med facit i hand är det alltid lätt att peka finger. Hedgefonden Pershing Capitals chef Bill Ackman cirkulerade en presentation av hur han ansåg att lånebubblan skulle rämna. Den är extremt informativ och detaljerad. Jag har lagt upp den här. Och så börjar den magiska pengamaskinen att rulla baklänges. Investmentbankerna kan inte sälja sina CDO:er, utmätningarna ökar, CDO:erna faller i värde, långivararna konkar. Marknaden för CDO:er avstannar totalt och lämnar bankernas överfulla med olika värdepapper baserade på den amerikanska bostadsmarknaden som nu befinner sig i fritt fall.
I mars 2008 tar pengarna slut för Bear Sterns och tas över av JPMorgan Chase för $2 per aktie. Den toppade i januari året innan på $171,22. Den 7 september tar staten över Fannie Mae och Freddie Mac. Bank of America tar över Merrill Lynch och 15 september ansöker Lehman Brothers om konkurs. Finansmarknaderna avstannar över natt. Den veckan har AIG skyldigheter på $13 miljarder, pengar de inte har. Den 17 september tar staten över AIG och nästa dag går Paulson och Bernanke till kongressen och ber om $700 miljarder att användas till att rädda landets banker.
Det är nu filmens titel gör skäl för sitt namn. Finansbranschen fick inte bara vilka regler de än pekade på av politikerna, när de gör enorma förluster som resultat av de regler de tidigare bönat att få, eller snarare att inte få, rycker samma politiker in och täcker förlusterna med skattemedel. Efter att AIG tagits om hand av den amerikanska statens varma famn betalar de ut nästan $50 miljarder till olika motparter. Alla får 100 cents on the dollar. Mest får Société Général, Deutsche Bank och Hank Paulsons gamla arbetsgivare, Goldman Sachs. Se här, här, här, här och här. Men nu har den finansiella härdsmältans effekter med allvar nått Main Street. Arbetslösheten stiger, hus lämnas vind för våg och tältläger anläggs som det vore trettiotalet på nytt.
Filmens fjärde del handlar om ansvar. Eller snarare frånvaron av ansvar. Man kan ju tycka att de som drev sina företag till ruinens brant skulle få sparken och tvingas gå med skammen brännande i nacken. Men istället fick investmentbankernas VD:ar mångmiljonbonusar av sina styrelser. Det är summor som får magen att revoltera. Och det innan hjärnan hunnit räkna om det till kronor!
Antal lobbyister som arbetar för finansindustrin: 3000. Antal dollar som finansindustrin spenderade mellan 1998 och 2008 på kampanjbidrag och lobbying: $5 miljarder.
Sedan tangerar Ferguson min personliga antipati när han vänder blicken mot den dystra vetenskapen och dess köpta pennor. När professorer och doktorer på de mest prestigefyllda institutionerna världen skådat, hävdar att avreglering är den enda och sanna vägen, banar det vägen för välvilliga politiker som inget hellre vill än ge vad företagen vill ha. Som Guardian påpekat är det avslöjande när Martin Feldstein, Professor vid Harvard och ledande avregleringsideolog samt styrelseledamot i AIG under finanskrisen, försäger sig med en freudiansk felsägning: ”Asked by Ferguson if he has any regrets about his behaviour, he says: ”I have no comments … uh, no regrets.” Flera av de intervjuade ekonomerna skruvar besvärat på sig i stolen och har stora svårigheter att bortförklara de uppenbara intressekonflikterna. Som Charles Morris med förödande tyngd poängterar om den ekonomiska vetenskapen: ”it’s an important part of the problem.”
I den femte och sista delen av filmen lyfter Ferguson blicken och diskuterar hur bredare ekonomiska trender har förändrat det amerikanska samhället. Och det kan sammanfattas med två ord: ökad ojämlikhet.
Vilka drev på avregleringen av finansmarknaden och vilka tjänade på den? Skrämmande ofta var det samma personer. Det har varit svängdörrar mellan den privata finansindustrin och politiken. Förståeligt nog ville ingen av filmens nyckelpersoner ställa upp framför Fergusons kamera och ge sin syn på saken. Kanske förklara sina motiv, argumentera varför det var, och fortfarande är, så viktigt att avreglera finansmarknaden. Men icke. Larry Summers, Robert Rubin, Timothy Geitner, Alan Greenspan, Henry Paulson, samtliga saknas i filmen.
Besvikelsen på hur lamt Obama har agerat mot avregleringshysterin och excesserna på Wall Street är påtagliga. Men det är inte förvånande. Timothy Geitner blev ny finansminister och efterträddes på posten som chef för Federal Reserve Bank of New York av William C. Dudley, tidigare chefsekonom på Goldman Sachs. Han skrev tillsammans med R. Glenn Hubbard, som precis suttit och skruvat på sig framför kameran, den numera ökända rapporten om hur derivat ökar stabiliteten i det ekonomiska systemet. Larry Summers utnämndes till Obamas ekonomiske rådgivare.
Många av dogmens apologeter kallar samma händelseförlopp som Ferguson beskriver för en perfekt storm. Det underförstådda budskapet är att vad som hände, helt eller delvis var ingens fel, ingens ansvar. Det var ett extremt naturfenomen som dyker upp på horisonten då och då men som tur är med långa mellanrum. Men nu glömmer vi det här, vänder blad och går vidare. Vad de förstås nogsamt väljer att inte berätta är att de själva varit med och underblåst stormen genom att hårdnackat förespråka de avregleringar som var en fundamental förutsättning för samma storm. Men idag är tonen en annan. Ligg lågt, vänta ut, det blåser förbi. Sedan fortsätter vi som inget har hänt. Och där är vi nu.
Filmens empiriska bas är tillräckligt stort och genererar tillräckligt mycket righteous indignation för att inte behöva ta till de retoriska överdrifter som t.ex. Michael Moore ibland använder. Titeln syftar förstås på att finanskrisens bakomliggande orsaker var medvetet genomförda. Ferguson visar med all önskvärd tydlighet att den mäktiga finansindustrin tillsammans med aningslösa politiker, ofta köpta av samma industri, faktiskt visste precis vad de gjorde även om den katastrofala utgången inte ingick i planen. För samtidigt som hela länders ekonomier och individers liv raserades fanns det ju väldigt många som tjänade väldigt mycket pengar på att det som hände, hände.
En marginell svaghet i filmen är att Ferguson aldrig sätter in händelserna i samtidens flod. De avregleringar som beskrivs är ju trots allt bara en del i den övergripande ekonomiskt/politiska teoribildning som kommit att dominera de senaste trettio åren. De andra två grundsatserna i den neoklassiska kyrkan är privatiseringar och skattesänkningar. Och på dessa tre hörnstenar har många politiska partier byggt sina program.