Johan Norberg tycks ha insett att den panglossianska panegyriken över marknadens ofelbarhet inte är lika lättsmält som tidigare. Han har därför ändrat strategi. I en radioessä för OBS i P1 diskuterar han kapitalismens kris och finanskrisens orsaker och nu medger han, om än med reservation, att marknaden, faktiskt, ibland, inte är så perfekt som han tidigare så länge predikat. Han kan dock aldrig riktigt bekänna att hans egna så omhuldade idéer var själva premisserna för konklusionen, finanskrisen.
Men frukta icke, han har sin räddningsplan klar och den består inte förvånande av mer av samma sak. Han intar en klädsam självkritik, men insinuerar i nästa andetag att de neoklassiska teorierna inte applicerades korrekt eller tillräckligt kraftfullt genom att skylla på centralbankers interventioner på marknaden via penningpolitiken. Det är med andra ord exakt samma argumentationslinje som kommunisterna i Europa använde när Sovjetunionen kritiserades. Kommunismen är bra, men inte som den praktiseras på taigan. Det är ett skolboksexempel på det tillstånd av förnekelse som kallas kognitiv dissonans.
Det är idag en truism att säga att marknader utan risk snedvrider både incitament som allokering och att det är fel av regeringar att hålla banker under armarna med skattepengar. Men det var ju implementeringen av den neoklassiska dogmen om nyttan med frånvaro av reglering som har lett till sakernas tillstånd. Åsikter där Johan Norberg själv varit den påstridigaste av företrädare.
Istället för att erkänna den egna ideologins nederlag och dra sig tillbaka till ritbordet, eller badkaret, blundar han, tar ny sats och hoppas att ingen ska märka något. Dessvärre är det en strategi som alltför ofta lyckas. Det offentliga samtalet i Sverige består ju främst av en blind tokhöger som driver sin agenda och en idiotvänster vars kunskaper om marknaden lämnar en hel del att önska.
Jag bifogar här en liten läslista till Johan Norberg som Anatole Kaletsky sammanställt för The Browsers serie FiveBooks Interview.
“Each of the previous transformations of capitalism have been about the relationship between politics and economics, between governments and markets – between decision-making on the basis of one-man-one-vote and one-dollar-one-vote. In the classical capitalism of the 19th century, politics and economics were essentially separate spheres. After the Russian Revolution and Great Depression, the markets were perceived to have failed and huge power was transferred to the political sphere. In the 1970s, the world came to the opposite conclusion: Government was the problem and the market was always right. In the last decade this was taken to its logical conclusion and beyond, which is what made this crisis much worse than previous bubbles. The checks and balances on market forces had been dismantled, and there were no safety nets when the global banking system went over a cliff. A safety net was patched together after Lehman, but by that time it was too late.”