Katrine Kielos bok Det enda könet anländer med en timing som inte står en HFT-algoritm efter. Dessvärre vill den mer än den kan leverera. Men låt oss börja från början. Bland den tjattrande klassen på vänsterkanten är ignoransen om marknadens fundamenta legio. Den enda som visat ett visst mått av intresse och en djupare förståelse är Aftonbladets Katrine Kielos. Därför var nyfikenheten stor på boken som tycktes handla om den kanske viktigaste av frågor som inte får diskuteras – marknaden som naturlag. Men denna presentation på förlagets hemsida gör mig misstänksam.
“Homo Economicus är rationell, objektiv, kalkylerande och oberoende. Ekonomerna hävdar att detta rimmar väl med grundläggande mänskliga drag. Men allt som karakteriserar Homo Economicus är egenskaper som vi i hundratals år har lärt oss att associera till manlighet. Är det en slump? De senaste decennierna har den ekonomiske mannen dominerat, domderat och lagt sig i det mesta. Homo Economicus är inte bara en man. Han är det enda könet.”
Om bokens titel endast varit en humoristisk blinkning till Simone de Beauvoir och samtidigt en liknelse av hur ekonomer reducerat människan i syfte att få plats med henne i sina ekvationer, vore den träffande. Men tyvärr, hon menar det bokstavligen. Eller snarare, hon säger att hon inte gör det, men sedan gör hon det i alla fall. Om det låter förvirrande beror det på att boken inte är helt klar på den punkten. Och eftersom det är bokens centrala tes blir resultatet djupt otillfredsställande. Är Homo economicus ett universellt begrepp eller inte? I bokens första kapitel, när hon diskuterar hur nationalekonomin växt fram, tycks hon svara ja på den frågan. Men sedan ändrar hon sig och anlägger ett motbjudande särartsfeministiskt perspektiv. Plötsligt är mannen exploatören och kvinnan den exploaterade. Och den ansatsen fortsätter sedan implicit genom hela boken. Alla män exploaterar alla kvinnor.
När hon väljer Gary Becker för att bevisa sin tes att alla ekonomer alltid förespråkat den patriarkala maktordningen blir hennes text närmast parodisk. Hon målar upp en bild av att den ekonomiska vetenskapen sett den hierarkiska 50-talsmodellen med arbetande man och kvinnan som underordnad hemmafru som ett övergripande ekonomiskt ideal. Det är möjligt att Gary Becker och vissa andra ekonomer har argumenterat för specialisering av produktionen men det betyder inte att nationalekonomin eller ekonomkåren generellt skulle ha förespråkat detta. Det är sökt och leder fel. Och redan här, i det tredje kapitlet, när Katrine Kielos absolut ska tvinga sina fyrkantiga käpphästar i det runda hålet, svalnar min initiala entusiasm för boken och förbyts till uppgivenhet.
Hon driver tesen att det är en sammansvärjning av män i allmänhet och manliga ekonomer i synnerhet som tillsammans har ett enda mål i livet – att undertrycka kvinnor. Två betydligt mer användbara förklaringsmodeller är istället dels att en viss socioekonomisk klass tjänar på att sakernas tillstånd är som de är, och dels att somliga ekonomer delar den bakomliggande ideologin för detta mål. Jag misstänker att det är förklaringar som även Katrine Kielos, åtminstone delvis, kan skriva under på. Men hon tycks inte kunna stå emot de för dagen fashionabla åsikterna hemma vid Zinken.
Sedan följer veritabla litanior över hur dåligt kvinnliga reklambyråchefer mår i dagens samhälle. Varpå intresseklubben ivrigt antecknar. Katrine Kielos smala referensgrupp avslöjar hennes skygglappar när hon beskriver vinnarna och förlorarna i den postindustriella världen. Att entydigt påstå att män är vinnare medan kvinnor är förlorare i dagens samhälle är oförlåtligt trubbigt. Om inte direkt osant.
När hon lämnar den feministiska flagellantismen och beskriver pengars historia och finansmarknadernas utveckling mot allt mer komplexa produkter blir det mer intressant. Men hon fortsätter att förenkla på ett onödigt sätt. Nej Katrine, derivat och indexfonder är inte vadslagning om vadslagning. Det kan möjligen stämma om vissa sorters derivat, men att säga det om indexfonder är rent av okunnigt. Och nej, teorin om den effektiva marknaden, EMH, har inte sitt ursprung i “När ekonomer började bygga modeller utifrån tärningsspel och roulette antog de implicit att marknaden fungerade på samma sätt.” Däremot har hon förstås rätt i att de antaganden som görs i modellerna om att varje aktörs beslut grundas på fullständig information och rationalitet är inget annat än just det, antaganden.
Hon beskriver förtjänstfullt om det vi alla egentligen vet, och som direkt motsäger myten om den effektiva marknaden och den rationella människan, att vi trots otillräcklig information och motsägelsefulla emotioner fattar mängder av beslut. De är ibland egennyttiga men lika ofta inte alls. För att slippa tänka hittar vi på genvägar och inbillar oss att vi är smartare, roligare och vackrare än alla andra. Kort sagt, att vi rationellt söker maximera egenintresset varje gång vi fattar beslut är lika trovärdigt som flytande gasspisar.
Men snart är boken tillbaka i det konspiratoriska diket.
“Adam Smith ville konservera kärleken och stoppade ner den i en burk. På etiketten skrev ekonomerna “kvinnor”. Innehållet fick inte blandas med något annat utan skulle hållas separat och instängt. Logiken i den här “andra ekonomin” antogs vara något helt eget. Utan betydelse för helheten och egentligen var det ingen ekonomi, utan en oändlig naturresurs.”
Vänta, det fortsätter:
“Senare drog Chicagoekonomerna slutsatsen att den här logiken inte bara var betydelselös för hur välstånd skapades, den fanns rentav inte. Det var lika bra att driva även våra familjer och våra äktenskap utifrån marknadens logik.”
Det här är ett bra exempel på Katrine Kielos modus operandi. Ta en manlig ekonom, tillskriv honom åsikter han vagt har sagt, skruva dessa efter eget bevåg och slutligen insinuera att dessa åsikter är dominerande i samhället. Tycker ni att jag överdriver? Så här slutar stycket jag tidigare har återgett:
“Om vi verkligen hade velat bevara kärleken och omsorgen i samhället borde vi istället för att utesluta den ha försökt stötta den med pengar och resurser. Vi borde ha organiserat ekonomin runt det som var viktigt för människan. Men vi gjorde alltså tvärtom. Omdefinierade människan för att passa in i vår idé om ekonomi.”
Den manliga ondskan vet inga gränser. Han vill stjäla kärleken, och omsorgen! Från vem framgår inte riktigt men man får väl anta att det är från kvinnorna. Men det är ju bara följdriktigt då mannen är ett djur.
Hon blandar och ger, lägger till och drar ifrån. Associationer mellan högt och lågt och till synes icke-relaterade ämnen är en viktig ingrediens i varje text med rimliga intellektuella ambitioner men en grundläggande förutsättning är att det håller ihop empiriskt. Blir liknelserna och orsakssambanden alltför halsbrytande förfelas deras syften och förvandlas istället till argument mot det ursprungliga påståendet. Att balansera på den linan kräver sin man, eller kvinna, förlåt jag menade förstås hen.
Samhällsutvecklingen de senaste trettio åren med ökande produktivitet och likaledes ökande vinster, exploderande ersättningar för de i toppen men sjunkande löner, relativt sett, för de i botten, är ett globalt fenomen. Orsakerna är en smygande brygd av samhällsförändringar, ideologisk förskjutning och mean reversion. Som av en tillfällighet minskade den tjattrande klassens intresse för just detta samtidigt som den flöt uppåt i hackordningen och istället kom att fokusera på individers identitet. Men ingenting av den grundläggande konflikten i hur samhället organiseras har förändrats. Det handlar fortfarande om hur det överskott som skapas i samhället ska fördelas och metoderna på vilket sätt det bör ske. Om konflikten är densamma, vad är det då som förändrats? Hur kunde den utveckling som Kielos så målande beskriver ske? Är männen den skyldige även här? Varför har de då försämrat för sig själv? Varför Katrine, varför?
Teorin om att det nyttomaximerande tänkandet gått så långt och trängt så djupt in i vårt vardagliga tänkande att vi numera ser oss själva, inte som människor i en gemenskap, utan som ekonomiska aktörer vars varje handling syftar till att öka sitt ekonomiska värde, sitt humankapital, är intressant men inte invändningsfri. Dels är själva begreppet svårt att definiera, vad är humankapital? Dels kan man med fog fråga sig om det verkligen stämmer att människor verkligen ser sig själva som investeringsobjekt. Och här använder Kielos samma metod igen. Hon överdriver betydelsen av en teoribildning, den hon argumenterar emot, för att sedan indignerat klandra den för moralisk moras. Så här avslutar hon kapitlet om humankapitalet:
“Tar man detta synsätt på allvar – och det finns inget synsätt som tas på lika stort allvar – då har man i grunden förändrat innebörden av att vara människa.”
Istället för den enskilde individen vill Kielos framhålla den beroende människan. Vi ingår hela tiden i ett sammanhang och är genom hela livet beroende av varandra. Det är sant men också trivialt. När hon i slutet av boken ska knyta ihop sina teorier om samhället blir det mer än lovligt förvirrat. Rent pinsamma feministiska teorier om kroppen blandas med lika pinsamma ekonomiska teorier om hur människan beter sig och allt fullbordas i en genant mixtur av juvenil existensfilosofi.
Katrine Kielos har på ett olyckligt sätt blandat samman sina favoritteman, feminism och ekonomi, och tyvärr på ett sådant sätt att hon deklasserat båda. Homo economicus, eller economic man, ska självklart inte förstås som den ekonomiska mannen utan som den ekonomiska människan. Ska begreppet gälla alla eller bara vissa? Kielos gör ibland den distinktionen men lika ofta inte. Det skapar förvirring om vad hon vill säga. I det här fallet kan man tyvärr inte både äta kakan och ha den kvar. Antingen gäller det första påståendet eller inte. Om inte, så gäller det andra.
Berättelsen galopperar fram med andlös journalistprosa på de små, små boksidorna. Påståenden och adjektiv staplas på varandra och tangenten för kommatecknet tycks vara trasig på hennes Mac. Ingen uppskattar raljerande mer än jag men en förutsättning för njutbara elakheter är ett gott humör och en viss distans. Här finns inte tillräckligt av någotdera. Men bokens stora problem är att istället för analys och fördjupning får vi återberättelser av välbekanta anekdoter. Boken hade tjänat på hårdare redigering och snävare fokus. Komplexa begrepp som normalt inte ens kan förklaras i en hel bok, kastas här fram på varje sida för att sedan lika summariskt avfärdas. Det blir tröttsamt och lämnar åtminstone mig med misstanken att det grumligt skrivna kanske också är det grumligt tänkta.
Om dagstidningar är historiens sekundvisare bör böcker alltid skrivas med sub specie aeternitatis som ledstjärna. Tidlöshet är något att eftersträva. Det kanske inte idag säljer lika många böcker till andra som tycker likadant men om du menar vad du skriver kan det inte vara din främsta önskan. Viktiga och komplexa ämnen är svåra att beskriva i pamflettform. Invändningarna hopar sig och studsar ur texten som om de ville bli upptäckta. Det förtar och förminskar vilket till slut förfelar. Det kan väl ändå inte vara syftet med en pamflett?
Min främsta invändning är egentligen inte mot bokens innehåll. Syftet är sympatiskt och synnerligen aktuellt men hennes anamnes över det boken vill diskutera, den dystra vetenskapens tillkortakommanden, är alltför svepande och utan pregnans. Det är formen som är bokens svaghet. När man vill propagera mot något, eller för något, är defensiven lika viktig som offensiven. Dina fakta ska stämma, din beskrivning av dina antagonister och deras argument ska inte bygga på överdrifter eller feltolkningar. Ju fler mål du släpper in, desto fler måste du göra själv. Liksom hennes kollega på Aftonbladet, Åsa Linderborg, spelar det ingen roll hur många bra argument du har för din sak. En diskussion där du försvarar Lenin är en diskussion du aldrig kan vinna.