Den senaste veckan har erbjudit en fontän av gapflabb, fingervaggande och illa dold schadenfreude. Det är förstås allvarligt när professorer grundar sina slutsatser på felaktiga Excel-kalkyler, ännu allvarligare när de av oklar anledning undantar vissa data som, om de vore inkluderade, helt skulle kullkasta den slutsats de kom fram till. Men kanske allvarligast är när de försöker ärerädda sina högst dubiösa resultat då det personliga omdömet står på spel. Och helt plötslig är det inte lika lätt att fnissa längre. Det är faktiskt allvar.
Philip Stevens i FT sätter fingret på det jag anser vara det grundläggande misstaget som hela tiden görs: allt för många av de ekonomiska sambanden som så tvärsäkert påstås gälla, är inget annat än politiska åsikter skrudade i vetenskaplig retorik. Ekonomi är för viktigt för att lämnas åt ekonomer. Han avslutar sin text sålunda:
“What circumstance now demands of politicians is the confidence to break free of the defunct, and debunked, economic theorising. Economists are not always wrong; nor does the real problem lie with dodgy data. The mistake comes when policy makers invest the findings of a faith-based discipline with the certainties of science. They would do better to rely on common sense and observed behaviour. By underscoring this fairly simple lesson, the War of the Spreadsheet Coding Error may yet do Europe a huge service.”