Nu är pappa trött igen. Trött på högerns historieförfalskning, trött på vänsterns oförmåga att se det uppenbara. Trött på att ingen säger ifrån. Trött, så jävla trött. Låt mig förklara.
I havet av neoliberala medlöpare brukar Aftonbladets kultursida sitta längst bak i klassen, vicka på stolen och uttråkat titta ut genom fönstret. Alla andra i klassen lyssnar förstås uppmärksamt på lärarens försäkran att det inte finns något annat alternativ, det neo-klassiska paradigmet skapar lycka och välstånd åt alla. Så är det nedtecknat i skrifterna. Så säger de högsta och mest vördade av själavårdare: Ekonomer, Politiker och Journalister. Vi är Herrens tjänare, bundna av gudomlig lag. Så ske Marknadens vilja. Låtom oss bedja. Att tvivla är att häda.
Men vad händer när de basala antagandena om den fulländade demokratin inte är uppfyllda? När de som har till uppgift att granska maktens förehavanden, samtliga maktcentra, inte bara de som står i motsats till granskarnas ideologiska intressen, inte gör sin plikt? Kan någon hävda att alla politiska åsikter granskas på samma sätt utan att dra ens lite på munnen?
När en viss politisk ideologi har överhanden i praktiken och även i beskrivningen av samma praktik är det extra viktigt att de som inte omfamnar samma ideologi kan visa ett visst mått av trovärdigt motstånd. Det är nödvändigt för att ett samhälle ska kunna kallas demokratiskt. Men när man är så totalt oinformerad att man till och med springer med vattenhinkarna åt den rådande maktens inhyrda pennor går min hjärna i spinn.
Aftonbladet är i Sverige den enda tidning med ett uttalat avvikande politiskt synsätt utanför nyhetsplats. Det kan man säga vad man vill om. På ledarplats låtsas man, precis som de hyrda pennorna på de så kallade oberoende liberala tidningarna, vara objektiva och intellektuella, men rapar förstås bara upp husbondens röst. Vill man veta vilken åsikt Peter Wolodarski har i en fråga räcker det att läsa Nu. Det är dock inget jag rekommenderar. Hjärnan fryser i fasa inför den flagranta anti-intellektualismen. Dock är Aftonbladets kultursidas nyfunna insikt om problematiken med identitetspolitiken hedervärd. Att byta åsikt är modigt. De allra flesta väljer, i regel helt omedvetet, att negligera sådant som inkräktar eller talar emot den egna, djupt förskansade åsikten. Men den text av Mattias Svensson, med rubriken “Katastrofen heter Bush” som publicerades i augusti 2016, bryter mot varje intellektuell anständighetsnorm Aftonbladet Kultur själva rimligen omfattar. Och det är förutom det faktum att den förespråkar libertarianska åsikter. Har Aftonbladets kultursida plötsligt kammat sig, köpt ett äpple till fröken och flyttat längst fram i klassrummet?
Högerns bluff och vänsterns enfald
Nej, herr Svensson och Aftonbladet Kultur, katastrofen heter inte Bush. Katastrofen heter ideologin neoliberalism till vars försvar ni nu pinsamt nog bidrar. Det är som historien om mannen som dunkar huvudet i väggen och undrar varför det gör så ont. Svensson säger det inte rent ut, då skulle han sannolikt inte få sin text publicerad. Nej, istället leker han objektiv och reser tvivel där han kan. Oftast där han tycks ana att kunskapen är låg eller kontrollen är omöjlig. Han använder exempel som en måttligt insatt person till vänster tycker är bra samtidigt med traditionella libertarianska höger-argument. Mattias Svensson kritiserar staten med argument från höger, men låtsas att de är från vänster. Vänster-libertarianers vurm för negativ frihet, rätten att röka brass och knulla vem man vill är enkla att använda för att skapa en till synes gemensam utgångspunkt. Men vänster-libertarianism och höger-libertarianism är i praktiken samma sak: inga lagar, inga regler, ingen skatt då skatt är stöld. Maximal negativ frihet, vilket i praktiken reducerar den relativa positiva friheten. De starka ger och de starka tar, vad de vill, när de vill. När endast den negativa friheten betonas sker det ofrånkomligen på de svagas bekostnad. Bara gymnasiala hjärnor eller religiösa barn kan tro att detta är ett genomtänkt sätt att organisera samhället.
För herr Svensson kan den påstådda överdrivna statliga inblandningen förstås bara leda till en sak, nämligen det som förenar alla libertarianer oavsett vad de själva kallar sig: politisk organisering av samhället baserad på ekonomisk laissez-faire. Det betyder rent praktiskt massiva skattesänkningar, total avreglering av näringslivet och privatisering av allt utom möjligen polisen och militären. En självklar följdfråga blir då om detta också är Aftonbladets politiska åsikt? Om inte, varför då publicera denna text? Den enda rimliga förklaring är att de inte vet. Vilket tyvärr inte förvånar någon som följt den politisk/filosofiska diskussionen i Sverige de senaste trettio åren. På ena sidan har vi en tokhöger vars neoliberala grundsatser nu slutligen visat sig vara inget annat än religiösa böner och på motsatt sida en vänster som förirrat sig in i en snäv identitetspolitisk återvändsgränd. Och i mitten ett stort, fett gapande slukhål av verklighet som bönar och ber att bli sedd och beskriven, men ständigt ignoreras.
Det smackas många tungor och vaggas mången finger i dessa dagar, men det är inte den påstådda ignoransen och förmenta okunskapen hos de lägre klasserna som är problemet. Ett större och potentiellt mycket farligare problem är ignoransen hos de vars själva arbetsbeskrivning är att veta. Och som, viktigast av allt, bokstavligen har makten i sin hand att påverka långt fler än sitt fåtal närmast sörjande. En del kallar det lögn, andra hyckleri. Oavsett vilket är det en fundamental orsak till dagens högst rimliga tveksamhet till att lita på de så kallade eliterna. Det är precis den här sortens naket ideologiska, men ack så subtilt levererad dynga, som Aftonbladet borde avslöja, inte aktivt hjälpa till att sprida.
Vi har alltså att göra med ren propaganda från ett libertarianskt idiothöger-perspektiv – tokhöger räcker inte längre för att korrekt beskriva extremismen på idéer så långt ut på kanten av den politiska skalan – publicerad i en tidning som kallar sig socialdemokratisk. Vad mer finns egentligen att säga om tillståndet hos de intellektuella i Sverige idag?
Den stora lögnen
Av alla högerns lögner är min personliga favorit den om att det var de fattiga i USA som via Community Reinvestment Act och Fannie Mae respektive Freddie Mac låg bakom den stora finanskrisen 2007-2008, i vars skugga vi i hög grad fortfarande lever. För den som inte är så insatt kanske det ligger nära till hands att tro att orsakerna bakom den största ekonomiska nedgången sedan depression är omtvistade. Så är inte fallet. Alla, med undantag av höger-ideologer svårt ansatta av kognitiv dissonans, är överens om att orsakerna till finanskrisen orsakades av för liten stat, inte för stor som herr Svensson vill påskina.
Samma desperata försök till historieförfalskning och återupprättande av den egna insolventa ideologin är ju förstås inte ett lokalt fenomen. Barry Ritholtz har under många år varit lika förbannad som jag på dessa ideologers lögner. Han kallar fenomenet The Big Lie. Här är en av hans kolumner i Bloomberg från juni i år med den allt annat än subtila rubriken Lending to Poor People Didn’t Cause the Financial Crisis. Man känner så väl igen tröttheten över att ständigt behöva upprepa sig:
“What’s so wonderful about their article, which is an attempted take down of the Clintons, is that they miss the very obvious ways Bill Clinton’s administration did contribute to the financial crisis. But doing that would have been at odds with their anti-regulatory philosophy.”
Försöken att leda i bevis att den största ekonomiska krisen sedan depressionen, orsakades av alltför mycket statlig inblandning i ekonomin, när det i själva verket var precis tvärtom, blir nästan komisk i sin Orwellska absurditet. Avreglering av banker och derivatmarknaden, incitamentsstrukturer via bonusar och optioner i det egna bolaget, kriminell predatory lending, köpta värderingsinstitut, för att bara ta några exempel, hade skapat ett gravt dysfunktionellt finansiellt system med blind girighet som enda drivkraft och ledstjärna.
Själv skrev jag om finanskrisen här, här och här. Redan i januari 2011 la jag i ett blogginlägg upp en sammanfattning av den utredning (Financial Crisis Inquiry Commission) som gjordes av kongressen i USA. Slutsatsen då, för nästan sex år sedan, gäller än idag:
“Nästa gång ni läser att finanskrisen berodde på olika omständigheter som konvergerade på ett olyckligt sätt, eller att det var Fannie Mae och Freddie Mac som på politiska mandat skulle ge lån till minoriteter och låginkomsttagare, tro dem inte. Ta bara ett djupt andetag och skaka på huvudet och läs sedan lugnt vidare. Det är bara tokhögerns hyrda pennor som inser vilket sprängstoff den här rapporten innebär. Och nu är det damage control som gäller.”
Alltså, idag är det viktigaste argumentet för libertarianerna indirekt: att försvara ideologin mot empiriska belägg eftersom den är osann. Man kan ju undra varför högerns så kallade intellektuella lägger ned så mycket tid och energi på att hävda jordens platthet, men det är egentligen inte alls konstigt. Finanskrisen var kulmen på det teoribygge som säger att människans egenintresse och marknadens effektivitet och ofelbarhet är det bästa, ja till och med det enda sättet att organisera ett samhälle på. Om detta teoribygge inte bara skulle visa sig omoraliskt ur distributivt perspektiv, utan även suboptimalt ur ett effektivitetsmässigt och rationellt perspektiv, faller hela argumentationen som ett korthus. Ideologin är död. Det är därför bidragshögern är så enträgen i sin desinformationskampanj. Det är sålunda extremt viktigt att upprätthålla teorins sanningshalt i allmänhetens ögon. Pengarna och makten står på spel.
Med sådana vänner behöver vänstern inga fiender
Exakt samma strategi upprepas ett par veckor senare när samma herr Svensson har fått uppdraget att recensera de två tyska journalisterna Bastian Obermayer och Frederik Obermaiers bok om vad som hände när de blev kontaktade av en anonym person som ville läcka information om ett advokatkontor i Panama och som sedan blev känt som Panama Papers. Först låter han oss förstå hur upprörande de förhållanden är som beskrivs i boken för att sedan ägna resten av texten åt att minimera samma upprördhet och på samma gång försäkra oss om att det bara är narco-traficantes och oligarker som använder skatteparadis för att tvätta sina bloddränkta sedlar. Jag citerar:
”Å andra sidan motbevisar boken min egen romantiska bild av skatteparadis som ett sätt att gömma tillgångar undan en förtryckande regim (skatterevision är en av de vanligaste åtgärderna för att sätta press på granskande medier). Obermayer och Obermaier visar att det snarare är diktatorer och regimlojala oligarker som utnyttjar de internationella kryphålen.”
Romantikern Svensson vill antyda att det bara är några få ruttna äpplen i korgen, detta för att avleda intresset från den uppenbara sanningen: att det är korgen som är felkonstruerad. Klassisk men uttjatad argumentationsteknik. Det är ett systemfel de beskriver i boken, inte några få exempel man kan avfärda som atypiska. Men Svensson är som sagt inte ute efter att beskriva någon verklighet eller vara upprörd över kriminellt beteende. Han har ett politiskt syfte. Han får betalt av Aftonbladets kultursida för att ta udden av den lika välgrundade som välmotiverade kritiken av konsekvenserna av trettio års indoktrinering av neoliberala myter. Svensson säger sig sakna nyanser i kritiken mot skatteparadis som han anser mycket väl kan vara legitima. Legitima skatteparadis? Det är själva definitionen av självmotsägelse.
Om man vill ha en mer djuplodande och initierad beskrivning av hur den ekonomiska eliten anser sig stå över samhällets normativa koder och juridiska brottsbalkar rekommenderar jag istället Guardians före detta redaktör Alan Rusbridgers tvådelade essä i nummer sexton och sjutton av New York Review of Books. Den första delen finns generöst nog att läsa gratis på nätet här men tyvärr är den andra låst. Se det som ett utmärkt tillfälle att börja prenumerera.
Så här börjar Rusbridger sin artikel om den hur globala skatteflykten uppstod, hur ledande länder i västvärlden upprätthåller den och hur den nu är en integrerad del i den globala ekonomin:
“In a seminar room in Oxford, one of the reporters who worked on the Panama Papers is describing the main conclusion he drew from his months of delving into millions of leaked documents about tax evasion. “Basically, we’re the dupes in this story,” he says. “Previously, we thought that the offshore world was a shadowy, but minor, part of our economic system. What we learned from the Panama Papers is that it is the economic system.”
Med andra ord den diametralt motsatta slutsatsen mot den herr Svensson påstår att boken förmedlar. Problemet är att vi har en elit som kan välja vilka skatter de ska betala, en annan som tillåter dem att göra det och ytterligare en elit som inte bryr sig om att rapportera detta, alternativt är för ignorant för att beskriva fenomenet. Och jag behöver väl inte påpeka det självklara faktum att dessa elitgrupperingar likt Venn-diagram överlappar varandra.
Rusbridger skriver att i slutet av 1959 var cirka 200 miljoner dollar undanstoppade i offshore-konton. Idag beräknar ekonomen Gabriel Zucman att summan ligger runt 7,6 biljoner dollar. Jag fick slå upp det. Det är tolv nollor. De flesta kvarvarande skatteparadisen är gamla brittiska kolonier, men fortfarande med starka politiska och juridiska band till Storbritannien.
Han beskriver hur Google gjorde 13 miljarder dollar i vinst på Bermuda 2014! Det är 108 miljarder svenska kronor. Genom att studera bokföringen hos Google Netherlands Holding BV kunde man se hur all vinst från icke USA-baserad försäljning slussas till en Bermuda-baserad men Irlands-registrerad filial med namnet Google Ireland Holdings. Upplägget kallas ”double Irish, Dutch Sandwich”.
Ytterligare ett citat ur Nicholas Shaxsons bok, Treasure Islands: Uncovering the Damage of Offshore Banking and Tax Havens, är lika belysande:
“But these fast-growing, freewheeling hide-holes helped the world’s wealthiest individuals and corporations, especially the banks, to grow faster than their more heavily regulated onshore counterparts. Thus began a race to the deregulatory bottom. Each time one haven changes its laws to attract more funds, the rival havens have to respond. “This race has an unforgiving internal logic,” writes Shaxson.
You deregulate—then when someone else catches up with you, you must deregulate some more, to stop the money from running away.
He describes how the US eventually found it impossible to resist the lure of hot money, with a gradual blurring of the onshore and offshore escape routes from financial regulation. The end result is as described by Harding: the offshore world becomes inextricably embedded in the global political economy.”
Alla dessa nollor kan sedan via skalbolag, vars verkliga ägare är hemliga, investera i vilka tillgångar som helst i vilka länder som helst. Ett helt rimligt sätt att åtgärda problemet vore förstås att inrätta ett globalt register med namnen på alla bolags verkliga ägare. Det existerar ju redan med fastigheter och finansiella tillgångar på nationell nivå. Det är enkla, förnuftiga och fullt genomförbara åtgärder. Det handlar bara om politisk vilja, varken mer eller mindre. Men frågan är förstås om den finns? Och innan den kan mobiliseras måste kunskapen öka och medvetenheten höjas. I en välfungerande demokrati faller den uppgiften antingen på journalistiken eller på den politiska oppositionen i ett självförstärkande kretslopp. Enligt min mening har detta kretslopp de senaste årtiondena gått i baklås och ibland till och med reverserat. Om det är sant, finns det inga vinnare.
För att sammanfatta: herr Svensson visar med sina texter två djupt problematiska symptom på det demokratiska tillståndets förfall: räckvidden på högerns indoktrinering och vänsterns djupa ointresse och okunskap om finansiella och ekonomiska frågor.
Varför Aftonbladet upplåter åtråvärd exponering i Sveriges största dagstidning, vars politiska orientering är oberoende socialdemokratisk, åt anarko-libertariansk agitprop är obegripligt, närmast bisarrt. Vem behöver fiender med sådana vänner?
Nu måste pappa vila.
/Nolle