Neoliberalism – Från periferi till hegemoni

Lever vi i den bästa av alla möjliga världar? Är dagens samhälle historiens slutpunkt? Kunde samhällsutvecklingen ha tagit en annan väg? Måste somliga få det sämre för att andra ska få det bättre? Måste exploatering och ständigt ökande aktieägarvärde vara solitärt ledmotiv och en oundviklig del av ett fritt näringsliv i ett demokratiskt samhälle?

Jag nekar med bestämdhet. Det är vi själva som bestämmer vad som är möjligt. Potentiella lösningar över hela det politiska spektrat är i princip oändliga. Den som påstår något annat ljuger. Vårt gemensamma samhälles beståndsdelar är arrangerade som de är för att vi själva har placerat dem där, inte som en konsekvens av en ödesbestämd naturlag i harmoni med Anankes vilja.

I en krönika i The Guardian för ett par år sedan anklagade George Monbiot neoliberalismen för roten till rötan i dagens samhälle. Jag kastar handskarna och ställer mig i hans ringhörna. Men vad är neoliberalism och var, när och hur uppkom den? Vilka låg bakom dess framväxt, fenomenala segertåg och slutgiltiga hegemoni över tanke, diskurs och till sist politisk praktik?

”Kommer inte en ideologi som så uppenbart konvergerar med den ekonomiska och politiska eliten och dessutom har medel att forma tanke och diskurs förr eller senare att triumfera?”

En del tillskyndare påstår nonchalant att begreppet neoliberalism bara används av vänsteranstrukna som ett nedsättande politiskt svärord för att med enkel semantik avfärda allt till höger på den politiska skalan. Andra menar att det är en högst medveten och välorganiserad rörelse med avsikt att förändra världen; ett politiskt projekt utan politiskt parti och bortom demokratisk översikt. I boken The Road From Mont Pèlerin: The Making of the Neoliberal Thought Collective, med Philip Mirowski och Dieter Plehwe som redaktörer hävdas med emfas, övertygelse och en mängd fotnoter det senare.

Men jag frågar mig om dess framgång egentligen är så förvånande? Kommer inte en ideologi som så uppenbart konvergerar med den ekonomiska och politiska eliten och dessutom har medel att forma tanke och diskurs förr eller senare att triumfera? Det är egentligen aldrig en fråga om detta kommer att inträffa, endast när och i hur hög grad.

Första gången begreppet neoliberalism förekommer var i den svenska ekonomen Eli Heckschers bok Gammal och ny ekonomisk liberalism från 1921. Men det var med publicering av den amerikanske journalisten och författaren Walter Lippmanns bok The Good Society 1937 som den första impulsen gavs till födelsen av en organiserad rörelse vars raison d’être skulle vara att aktivt sprida det neoliberala credot: att placera företaget och marknaden i centrum av samhällets organisation och använda staten för att nå det målet. Boken fick ett sådant genomslag på båda sidor av Atlanten att den franska filosofen Louis Rougier arrangerade en konferens till Lippmanns ära i Paris 1938, Colloque Walter Lippmann. Många av deltagarna var sedan med vid det formella grundandet av Mont Pèlerin Society nio år senare, bl.a. Friedrich von Hayek och Ludwig von Mises. Nèo-capitalisme, libèralism positif och libèralism social övervägdes som benämning på det nya konceptet innan man enades om den term vi använder idag, neoliberalism. Fyra grundläggande principer stadfästes:

• Prismekanism som överordnad princip
• Ett fritt näringsliv
• Ett system av konkurrens
• En stark och opartisk stat

Med ny organisation och ett skinande nytt namn startades en tidskrift, Cahiers du Libèralism, och en think tank med det icke fokusgruppstestade namnet Centre international d’études pour la rénovation du libéralism (CIRL). Huvudkontor i Paris förstås; Hayek fick London, Lippmann New York och Wilhelm Röpke Geneve. (Det bär mig verkligen emot att använda termen think tank, eller än värre, tankesmedja. Man ser Hefaistos framför sig, iförd endast läderförkläde och hipsterskägg, med spelande biceps och svettig bringa hamra fram nya och originella idéer på städet i skenet av smältugnen. Låt oss vara helt ärliga. Det sista dessa organisationer gör är att tänka själva eller tänka nytt. De får trettio silverpenningar och en inköpslista: “Här är åsikterna, gå åstad och förfäkta!”)

Rörelsen var från början både geografiskt och ideologiskt bred, men också pragmatisk och målmedveten. Det är bra att förstå världen, men det viktiga är att också förändra den. De ville inte bara vara ännu en insulär diskussionsklubb utan strävade efter inflytande över den reella politiska agendan. Man ville “organisera individualism” som motrörelse till vad man uppfattade som politisering av ekonomi och vetenskap. Målet var redan här lite diffust och filosofiskt, men man var helt samstämmig om vad och vem som var antagonisten: kollektivism och varje form av hinder och inblandning i det privata näringslivet. Redan här kan man skönja misstron mot utökat medbestämmande, eller demokrati. Och med en konkret gemensam fiende var taktik lika viktigt som strategi. Att vinna strider är bra, men att vinna slaget är det överordnade syftet.

Andra världskriget kom dock emellan och upplöste denna första sammanslutning för neoliberala idéer. Den första april 1947 samlades åter en löst sammansatt grupp av intellektuella i över en vecka på Hôtel du Parc i Mont Pèlerin, strax norr om Genevesjön. Under ledning av Albert Hunold och Friedrich von Hayek återupptogs den kamp som nu var än mer angelägen, nästan existentiell. Amerikanska och schweiziska företag och banker stod för resekostnader och hotellnotan. Det var ju trots allt deras intressen som skulle förkunnas.

Krigsekonomier är per definition planekonomier och de idéer man förkunnade var nu satta på undantag, på reträtt rentav. Istället växte en ny och starkare form av stat fram: kommunism som ett reellt alternativ i öst och statlig planering, keynesianism och gryende välfärdsstat i väst. Kriget svetsade samman nationer och pressade samtidigt ihop inkomstskillnader. Och efter död och umbäranden krävde folket något tillbaka, men kanske viktigare, eliten kunde knappast säga nej. Hayek och de andra drog slutsatsen att man nu bör retirera, sluta sig samman och under intensiva diskussioner diagnosticera situationen och sedan omgruppera inför framtiden.

“What we need are people who have faced the arguments from the other side, who have struggled with them and fought themselves through to a position from which they can both critically meet the objections against it and justify their own views… this should be regarded as private meeting and all that is said here in discussions as “off the record.” … it must remain a closed society, not open to all and sundry.”

Med detta förvånansvärt icke-liberala öppningsanförande av Hayek var den mer diskreta och hemlighetsfulla organisationen Mont Pèlerin Society född. Hayek själv blev dess förste ordförande och satt på den posten fram till 1960. Från att före kriget ha dominerats av européer i Colloque Walter Lippmann återspeglade medlemsantalet i den nystartade organisationen USA:s allt större ekonomiska dominans. Hälften av dem som var med på hotellet 1947 kom från USA.

Av deltagarna var majoriteten akademiker, men journalister från Fortune och Newsweek samt representanter för olika think-tanks och företag fanns också med. Man förstod tidigt vikten av samordning mellan akademierna, media, näringslivet och politiken. Idag är denna fyrklöver förstås liktydig med Eliten. Och jag anser inte att man behöver vara en vildögd konspirationsteoretiker för att i dessa senkapitalistiska tider också tillägga, Makten.

Gruppen hade problem med att formulera ett gemensamt dokument och Hayek ville inte ens att något skulle publiceras överhuvudtaget. Till slut kunde The Committee of Individualists (!) enas om ett kortfattat och vagt “Statement of Aims”. Det andas desperation och eskatologi: “Central values of civilization are in danger”, “denies all absolute moral standards”, “question the desirability of the rule of law”.

De strävanden som framförs är idag välbekanta, nästan triviala i sin förmenta självklarhet. Så liten stat som möjligt, utom på lagstiftningens område som behövs för att säkra företagens och individens privata domän och egendom. Ett fritt näringsliv med få eller inga regleringar. Dokumentets polstjärna är förstås frihet med monomant fokus på negativ frihet. Ingenting sägs om politiska rättigheter. Min personliga favorit är nog den här: “Methods of combating the misuse of history for the furtherence of creeds hostile to liberty.” Det är symptomatiskt att man inte enbart hade politik och ekonomi som primära mål utan också historia, vetenskap och gemensamma värderingar. Om man kan påverka tanken är allt möjligt, och den offentliga tanken innefattar hela det politiska spektrat, från vänster till höger. Om uppfattningen hos det gemensamma kan formas efter din vilja kommer den efterföljande handlingen att möta mindre motstånd. Man påminns ständigt om uttrycket “The manufacture of consent”, vilket ironiskt nog har sitt ursprung i en annan bok av samme Walter Lippmann, Public Opinion från 1922.

Trots organisationens internationella sammansättning kom de neoliberala idéerna att spridas på olika sätt. Historia och nationella traditioner är starka stabilisatorer. Boken beskriver hur utvecklingen gick till i Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA.

När de handplockade franska medlemmarna samlades i Colloque Lippmann i Paris var de allt annat än eniga i viktiga frågor. Är frihet i sig självt ett mål att sträva efter? Är liberalism bara implementering av ekonomiska lagar eller en ideologi? Bör liberalism överväga sociala konsekvenser eller inte? Dessa frågors betydelse har sedan dess böljat fram och tillbaka i takt med tidsandan.

“Att vara (neo)liberal” förklarade Louis Rougier, som organiserade Colloque Lippmann “betyder inte att man lämnar bilar cirkulerande i alla olika riktningar, vilket bara leder till trafikstockningar och onödiga olyckor; det betyder inte heller att man bestämmer varje enskild bils tid och färdväg. Det betyder att man inför övergripande regler för korrekt beteende.”

Med denna metafor börjar definitionen av neoliberalism ta form. Staten skapar de ramar som krävs för ett fritt näringsliv. Men staten blir då också den entitet som sanktionerar vad som får och vad som inte får göras. I den neoliberala teorin blir staten företagens och äganderättens hjälpreda. Det är i det ljuset man bör tolka moderna apologeter när de lägger så stort fokus på “institutioners” roll för ekonomiska och samhälleliga framsteg. Det är institutioner med ett specifikt syfte och med en specifik roll. Att utöka demokratin eller inskränka negativa friheter ingår inte i dessa institutioners mandat i denna form av liberalism.

Under efterkrigstiden fick sociala frågor en mer framträdande plats där bland annat katolska organisationer spelade en viktig roll. De såg fördelen med att kombinera påvens encyklikor med kamp mot kommunismen. På 70-talet skedde en radikalisering och ett brott mot den gamla franska neoliberala traditionen. I Association pour la Liberté Economique et le Progrès Social (ALEPS) samlades en grupp ekonomer och journalister i opposition mot socialdemokratin med mål att popularisera monetarism och stigmatisera keynesianism. De fick vind i seglen av Ronald Reagans och Margaret Thatchers respektive valframgångar och var också influerade av amerikansk libertarianism. Deras mål var inte att tilldela staten en aktiv roll i att garantera ett fritt näringsliv utan att återinföra en fullskalig ekonomisk laissez-faire. Jaques Chirac förklarade inför medlemmar i The Mont Pèlerin Society 1984: “We need today an absolute liberalism to encourage us to make the necessary liberalism.”

Det främsta brittiska bidraget till neoliberalismen var också det viktigaste: att förskjuta fokus från politisk frihet till ekonomisk frihet. Den ekonomiska friheten framställdes nu som förutsättningen för individens politiska frihet. Den klassiska liberalismen som den formulerades av John Stuart Mill i On Liberty blev alltmer obsolet med demokratins och den allmänna rösträttens införande. En mer “social” liberalism vann konsensus och statens roll kunde inte längre trovärdigt hävdas vara det hot mot individens frihet det en gång framställdes som.

”Inte i ett enda av de länder som påstods skulle falla i diktaturens käftar om sociala reformer infördes har detta hänt. Man kan med gott samvete tvärtom hävda motsatsen: att inget land blivit rikt utan dem.”

Framträdande neoliberaler hade sin hemvist på London School of Economics vars grundare paradoxalt nog var de fabianska socialisterna. Här var Friedrich von Hayek professor när han 1944 publicerade vad som är neoliberalismens centrala verk, The Road to Serfdom. Vägen till träldom på svenska. Jag kallar det en handbok i reduktionistiskt tänkande.

Med nazism och kommunism i fonden ställer Hayek den brittiska, klassiska liberalismen på piedestal som föredöme och ideal. Och dessa ideal är hotade av kollektivistiska tankar, i synnerhet tyska kollektivistiska tankar. Historien visar otvetydigt att vi inte kan ta några risker och att det är uppenbart för alla som har viljan och förmågan att se. Varje inskränkning i individens frihet är ett steg närmare den tyska situationen och leder till minoritetens förtryck av majoriteten. Vi måste stå på tå och vara på vår vakt. Varje försök att öka den positiva friheten är ofrånkomligen en förebådelse om diktatur och förtryck. Men lagen om det sluttande planet är ännu en villfarelse om framtiden som samma framtid nu tillbakavisat. Inte i ett enda av de länder som påstods skulle falla i diktaturens käftar om sociala reformer infördes har detta hänt. Man kan med gott samvete tvärtom hävda motsatsen: att inget land blivit rikt utan dem.

Det är lätt att se var den här argumentationslinjen både börjar som slutar. Keith Tribe skriver att det i första hand var situationen i Tyskland under mellankrigstiden som Hayek hade i åtanke. Den mest prominenta rösten då var Carl Schmitt som kraftfullt kritiserade den parlamentariska demokratin. Det ironiska var att han gjorde det med argumentet att den klassiska liberalismen med sin minimala stat nu var överspelad. 

Hayek hade rätt i att den klassiska liberalismens idéer var hotade, men inte på grund av inflytande av “tyska idéer”. Det var i själva verket en naturlig utveckling i ett samhälle där den interna dynamiken av utökad demokrati, industrialisering och ekonomisk tillväxt banade väg för vad vi idag kallar sociala reformer. Ett år efter att The Road to Serfdom publicerats vann Labour valet och skapade NHS, införde en stor utbildningsreform samt allmän pension och arbetslöshetsförsäkring. Saker vi tar för givna i ett modernt, civiliserat samhälle. Eller?

Vad som skiljer neoliberalismen från den klassiska liberalismen är hur den inverterar relationen mellan politik och ekonomi. Argument för frihet blev ekonomiska snarare än politiska. Marknaden hölls fram som det enda sättet att skapa välfärd och politisk frihet. Detta var Hayeks centrala idé som han drev till sin yttersta spets: i ett samhälle med minsta tendens till centraliserat beslutsfattande skulle oundvikligen ekonomisk välfärd och politisk frihet undermineras. Han använder den klassiska liberalismen som inspiration och ideal men vänder på dess relation mellan politik och marknad. Nu var politiken en följd av marknaden och inte tvärtom som i den klassiska liberalism han åberopar.

Det är detta paradigmatiska skifte vi lever i idag och vars idéer så framgångsrikt impregnerats att de nu är för oss vad vattnet är för fisken. Marknaden som det enda svar på varje fråga om hur samhället bör organiseras och prismekanismen som skiljedomare, oantastlig och ständigt närvarande men aldrig ifrågasatt. Trots dess hemvist allra längst ut på högerkanten. Detta anser jag vara neoliberalismens och libertarianismens verkliga seger men också dess akilleshäl och ursprunget till den tsunami av hyckleri som vi idag drunknar i. En öppen och fri marknad är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle och prismekanismen är en utmärkt mellanhand för att bestämma och sprida information. Men uppfattningen om marknaden som ofelbar och upphöjd till en odelbar, mytisk entitet hör hemma i en politisk, nej, religiös diskurs. I verkligheten hör den definitivt inte hemma.

Hur denna marknad ska se ut, var den ska implementeras och när dess konsekvenser eventuellt anses undermåliga ur ett samhälleligt perspektiv gentemot andra alternativ måste i en mogen demokrati kunna diskuteras. Det behöver inte betyda att ett fullskaligt kommunistiskt maktövertagande lurar runt hörnet. När neoliberalismens företrädare nu haft några årtionden att sätta sina teorier i verket och det schlaraffenland som bönerna och de heliga skrifterna förtäljt inte infunnit sig, väljer många att snitta ned och fortsätta gräva i gropen de står i. Det ärliga vore förstås att som mogna individer ta ansvar för sina handlingar när de konfronteras med fakta, men som så ofta händer när kartan inte överensstämmer med verkligheten fortsätter de flesta under gatlyktans sken att hävda kartans giltighet.

Bortsett från Hayek spelade brittiska ekonomer en liten roll i Mont Pelerin Society. De flesta stödde den politik som de olika regeringarna drev, av vilka flertalet var konservativa. Det var istället utanför akademierna som den neoliberala lågan hölls brinnande. Först av Institute of Economic Affairs (IEA) och senare också av Adam Smith Institute. Det var också dessa organisationer som Margaret Thatcher vände sig till för rådgivning och politiska förslag. När hon 1975 valdes till partiordförande tog hon upp Hayeks The Constitution of Liberty ur handväskan, slängde den i bordet och utropade, “This is what we believe!”

I vanlig ordning är den germanska utvecklingen med sina kulturella och historiska särdrag extra intressant. Den tyska ekonomiska modellen har ofta beskrivits som “social marknadsekonomi” och innehåller en högre grad av hierarki och patriarkal konservatism men samtidigt också en större förståelse för sociala faktorer. Ralf Ptak hävdar dock att den tyska grenen av neoliberalismen inte markant skiljer sig från den anglosaxiska med sin radikala individualism.

Ekonomer vid universitetet i Freiburg formulerade i mitten trettiotalet under ledning av Walter Eucken och Fritz Böhm något de kallade Ordnungspolitik, som senare omvandlades till det mindre historiskt betungande, Ordoliberalismus. Vad som förenade deras disparata skrifter var dels idén att den klassiska teorin hade underskattat nödvändigheten av en stat som aktivt deltar i skapandet av en ideal marknadsekonomi samt en nedgörande kritik av det politiska systemet under Weimarrepubliken.

En viktig beståndsdel i den teorin var att ekonomin bör befrias från destruktiva särintressen, vilket i huvudsak betydde fackföreningar. Det var den starka statens huvudsakliga uppgift. Den parlamentariska demokratin ansågs försvaga staten som riskerar bli ett lätt byte för social reformer och kostsam välfärd. Pluralismen splittrar samhället, ordning och hierarki är statens mål. Walter Rüstow föreslog en form av kansler-diktatur som skulle implementera först och diskutera sedan. Lika viktigt för den tidiga ordoliberalismen var oppositionen mot nya ekonomiska strömningar, framför allt marxistiska men även keynesianska.

I opposition mot välfärdsstaten erbjöd de en alternativ lösning: den sociala marknadsekonomin. Men juridiskt ramverk och statliga institutioner ansågs inte tillräckliga för att på ett harmoniskt sätt inbädda marknaden i samhället. Ordoliberalerna insisterade på en högre grad av stabilitet via större sociopolitisk integration. En eftergift till insikten om marknadsekonomins destruktiva potential. I denna fråga blottas också de inneboende paradoxerna inom ordoliberalismen, men också i det tyska samhället i stort. Å ena sidan en stark tro på en ekonomisk modernism men samtidigt starka antimoderna politiska, sociala och kulturella underliggande strömningar.

Det gav utslag i den ordoliberala analysen om en “naturlig ordning” i samhället med balans mellan samhällets intressen. Att denna balans är hierarkisk och var samhällets olika intressen inordnas i denna hierarki är underförstått. Men efter kriget blev den ödesbestämda metafysiken allt mindre gångbar och ett nytt filosofisk fundament krävdes för att implementera ordoliberalismen i praktisk politik. Flera ledande ordoliberala ekonomer grundade därför sina teorier i en kristen (protestantisk) tradition. Det tjänade två syften: dels att basera idéerna i en stark moralisk tradition med konservativa värderingar men också i syfte att distansera sitt tidigare engagemang i den nazistiska regimen. Efter kriget blev lösningen på den “sociala frågan” och hur kritiken mot den kapitalistiska dynamiken skulle hanteras angelägen då fackföreningar och socialdemokrater inte längre kunde hindras att delta i samhällsutvecklingen.

Då stora delar av den ordoliberala teorin först grundlades under den nazistiska eran i Tyskland reser det frågan om hur mycket den påverkades av, eller själv influerade, Hitler-Tysklands ekonomiska politik? Även om två av de ledande ordoliberalerna, Wilhelm Röpke och Alexander Rüstow emigrerade, publicerades en mängd utredningar och böcker i Freiburg under trettiotalet som sökte influera den nazistisk ekonomiska politiken med sin auktoritetsbaserade version av konkurrens. 

Somliga ordoliberala förslag skapades specifikt för att implementeras i Tredje Riket, och i frånvaro av en konsistent ekonomisk politik hoppades de på inflytande. Det vore fel att anklaga ordoliberalismen för att vara nazistisk men samtidigt får man inte glömma bort de frågor där deras grundläggande idéer överlappade. Båda kritiserade parlamentarismen, hyste stark aversion mot fackföreningar och var glödande ideologiska antagonister med den politiska vänstern. 

Efter ett långt och förödande krig började en period av konsolidering och återuppbyggnad av en förödmjukad nation. Den ordoliberala sfären hade ett organisatoriskt försprång då dess kärna i Freiburg-skolan var intakt medan ekonomer med mer progressiva idéer antingen hade emigrerat eller eliminerats. I den nya konfliktdimensionen mellan Öst och Väst var alla välkomna i kampen mot kollektivismen, även de som gjort karriär under den nazistiska eran.

Ptat beskriver några dominerande teman i den ekonomisk/politiska diskussionen åren efter krigsslutet: en ideologisk front mot den sovjetiska kollektivismen och dess ideologiska kusiner i väst; ekonomisk demokrati och planering; åtskillnad mellan ordoliberalismen och ren laissez-faire; rättfärdiga och finkalibrera ordoliberalismen och att implementera dess teorier om en “social marknadsekonomi”. Ordoliberalerna ville också lyfta upp diskussionen till en mer övergripande nivå och framhöll den “sociala marknadsekonomin” som en tredje väg mellan den förlegade och misslyckade kapitalismen och det samtida hotet från socialismen.

I ett land förött av krig och av en brutal diktatur mottogs idéer om harmoni mellan marknadskrafter och övriga samhället tacksamt av osäkra och trevande invånare. Samtidigt var frånvaron av keynesianska och mer progressiva ekonomiska teorier som var populära i andra europeiska länder en inte obetydlig del i den ordoliberala framgången. USA hade också ett stort inflytande i form av ockupationsmakt över vilka idéer som skulle framhävas på bekostnad av andra.

De viktigaste politiska och ekonomiska besluten togs mellan 1946 och 1948 innan den nya västtyska staten bildats och landet stod under de allierades men i synnerhet USA:s kontroll. Den ledande ordoliberala ekonomen Ludwig Erhard var ordförande för den organisation som ansvarade för övergången till en civil ekonomi. En konservativ akademiker beskrev hans inflytande som gränsande till diktatur. När sedan det tyska “Wirtschaftswunder” tog fart befästes de ordoliberala principerna inom den ekonomiskt-politiska sfären. Alla ledande ordoliberaler, även Erhard, blev sedan medlemmar i Mont Pèlerin Society.

Den sociala marknadsekonomin användes som förevändning och murbräcka för att införa den fundamentala neoliberala doktrinen om en ny form av stark stat. Samtidigt innehåller ordoliberalismen också ett stark auktoritärt drag med dess djupa skepticism mot demokratin. När de tyska socialdemokraterna och fackföreningarna också började använda termen “social marknadsekonomi” på samma opportunistiska sätt och förespråkade en expansion av välfärdsstaten förlorade begreppet sin ursprungliga neoliberala mening. Den specifika tyska grenen av neoliberalismen har gradvis konvergerat med den dominerande anglosaxiska versionen.

I USA fokuserade neoliberalerna på att motarbeta och undergräva legitimiteten i statens nya och mer framträdande roll som utvecklats under och efter depressionen i The New Deal på 30-talet. Chicago var rörelsens geografiska centrum och där formades senare en mer radikal form av neoliberalism som skiljde sig från den som till exempel Hayek representerade. Rob Van Horn och Philip Mirowski ägnar stor möda och många sidor åt att reda ut vem eller vilka det egentligen var som grundade det som senare kom att kallas Chicago-skolan.

Hayek var ute på turné för att varna världen om det kommande kollektivistiska apokalypsen med sin överraskande bästsäljare, The Road to Serfdom (Vägen till träldom). Den konservative företagsledaren Harald Luhnow imponerades av budskapet. Han delade Hayeks domedagsscenario och erbjöd finansiell hjälp att formulera ett intellektuellt vapen i kampen mot den träldom som statligt inflytande, fackföreningar och positiv frihet med säkerhet leder till. Luhnow var samtidigt en övertygad motståndare till The New Deal och ordförande för the Volker Fund vars roll som pådrivare och finansiär av konservativa politiska idéer var betydande i USA under den här tiden. Han föreslog en amerikansk version av The Road to Serfdom, men enklare och folkligare än den brittiska upplagan.

Den här initiala idén om en nyutgivning av Vägen till träldom expanderade snart till att omfatta ett helt forskningsprojekt. Det var i synnerhet Hayeks gamle vän Henry Simons vid Chicago Law School som insåg potentialen i projektet och kom att bli centralfigur i den grupp av akademiker runt Hayek som propagerade för gemensamma politiska mål. Simons föreslog ett institut av medlemmar från olika akademiska discipliner utan inflytande eller översikt från universitetet. Ett institut som främst skulle ägna sig åt politisk filosofi och övergripande politiskt/ekonomiska problem.

“It should not undertake major empirical research… it should aim merely at influencing the best professional opinions and political actions through such professional opinion, not directly.”

Hayek formulerade samtidigt egna planer för ytterligare en organisation han kallade International Academy:

“The tide of Totalitarianism which we have to counter is an international phenomenon and the liberal renaissance which is needed to meet it an of which first signs can be discerned here and there will have little chance of success unless its forces can join and succeed in making the people of all the coountries of the Western World aware of what is at stake.”

Men här satte Luhnow ned foten. Några pengar till vaga organisationer över vilka de inte hade någon kontroll blev det inte. Istället kom International Academy att fungera som ett första utkast till Mont Pèlerin Society som grundades ett år senare.

Men Harald Luhnows och the Volker Funds primära mål var att popularisera Hayeks Vägen till träldom. Som modell föreslog han Fred G. Clarks How We Live. En bok med bilder på ena sidan av ett uppslag och enkla förklaringar med en intellektuell höjd i nivå med fjärde klass på den andra. Det är oklart om Hayek ens sett boken. Till slut går Luhnow med på att finansiera Hayeks resa till USA 1946 för att sondera terrängen vid olika universitet. På grund av den kontroll över projektet som the Volker Fund krävde var många institutioner tveksamma men till slut accepterade den juridiska fakulteten vid Chicago-universitetet förslaget med förbehållet att ordföranden inte skulle anställas permanent som professor när Luhnows femåriga finansiering upphör. Det är viktigt att komma ihåg att det som senare kom att kallas Chicago-skolan, en politisk riktning både vad gäller juridik och ekonomi, skapades samtidigt och gemensamt. Det var inget som växte fram gradvis i en vetenskaplig mylla av självständiga forskare i målmedvetet sökande efter sanningen.

”I motsats till den klassiska liberalismens optimistiska dragning åt ekonomiska naturlagar vars nödvändighet leder i den åtråvärda riktningen om den bara får tillräckligt med tid, är den neoliberala startpunkten att inget sker av en slump.”

Därmed var the Free Market Project sjösatt och första punkten på dagordningen var boken vilken allt annat skulle baseras på. Ett intern dokument slår fast att boken inom tre år skulle anpassas efter amerikanska förhållanden. Luhnow krävde också att två av hans egna medarbetare skulle vara med i den översiktskommitté med uppgift att styra The Free Market Project samt att de dessutom skulle godkänna förslagen över vilka som skulle ingå i samma kommitté. Hayek hade inget annat val än att acceptera. Det var Luhnows pengar trots allt.

Det är viktigt att förstå Hayeks centrala roll i bildandet av både Chicago-skolan hösten 1946 och Mont Pèlerin Society i april året därpå. Den senare brukar anges som den centrala neoliberala kamporganisationen men de var i princip identiska både om medel som mål – och förstås – ideologi. Dessa två organisationer måste förstås som parallella transnationella rörelser med syftet att artikulera en ny liberalism för framtiden, bättre anpassad för moderna förhållanden. De flesta ledande protagonisterna var också med vid grundandet av båda organisationerna.

I motsats till den klassiska liberalismens optimistiska dragning åt ekonomiska naturlagar vars nödvändighet leder i den åtråvärda riktningen om den bara får tillräckligt med tid, är den neoliberala startpunkten att inget sker av en slump. Om den önskvärda organiseringen av samhället ska komma till stånd krävs mänsklig handpåläggning, direkt och indirekt. “Marknaden” skapar inte själv förutsättningarna för sin egen framgång. Det innebär att neoliberalismen i första hand är en teori för att organisera staten med syfte att garantera marknadens primat och dess centrala beståndsdel, företaget. Med detta som mål reduceras frihet till att betyda individens tillfredsställelse av sina personliga önskningar och begär. I en sådan kontext blir alla ekonomiska transaktioner frivilliga och jämlika, och därmed konfliktfria. En viktig insikt är att Chicago-skolans motiv i första hand inte är ekonomiska, utan politiska.

Med denna högst idealiserade syn på både människan och marknaden ligger slutsatsen att också politiken bäst kan förstås som en marknad nära till hands och det var också inom Chicago-skolan som teorin om public choice först formulerades. Politiker påstods endast sträva efter att maximera sin egen nytta, precis som väljare. I en sådan verklighet är marknaden bättre lämpad att leverera effektiva lösningar. Denna skeptiska syn på demokrati som något gott i sig är neoliberalismens mörka hjärta. Om allt är till salu och allt har ett pris, kommer den som kan betala det högsta priset alltid att vinna. 

Det var en smula ironiskt att Hayek efter att ha kämpat så länge och så hårt för The Free Market Project att varken den juridiska eller den ekonomiska fakulteten vid Chicago-universitetet erbjöd honom en tjänst. Till sist accepterade han en position vid The Committee of Social Thought, som vanligt finansierad av Luhnow via the Volker Fund. Trots det blev Hayek Chicago-skolans ansikte utåt och användes för att marknadsföra skolan inför företagsledare och potentiella donatorer. Han anförtrodde sig till sin sekreterare att han nu tvingades, ”do everything for money”.

Tio år försenad blev den amerikanska versionen av The Road to Serfdom klar 1962 och Luhnow fick äntligen den bok han betalat för så många gånger om. Nu döpt till Capitalism and Freedom och författad av Milton Friedman. Friedmans version är grövre i sin argumentation än Hayeks men boken blev en stor framgång hos den amerikanska publiken och trycks ständigt i nya upplagor. Friedman hymlar inte med att det är en betald produkt. Tvärtom, han är stolt över att vara en akademiker till salu. För är inte alla mänskliga interaktioner egentligen förtäckta marknadstransaktioner?

“For advocacy of capitalism to mean anything, the proponents must be able to finance their cause … Radical movements in capitalist societies … have typically been supported by a few wealthy individuals … a role of inequality in wealth in preserving political freedom that is seldom noted – the role of the patron.”

Ett tidlöst citat i dessa tider där akademiker säljer sig till lägstbjudande och tidningar fyllda till bredden av politiker som påstår sig vara journalister.

”Fackföreningar betraktas som en perversion av den naturliga och spontana ordningen på marknaden – och som sådan – ett undantag från lagen.”

Bokens andra del fokuserar på vilka metoder som användes och vilka frågor som rörelsen initialt drev. Inte alls förvånande var frågan om företagens motpart och största utgiftspost den enskilt viktigaste. De amerikanska neoliberalerna var oförsonliga motståndare till fackföreningar och ville till varje pris minimera deras inflytande. De europeiska hade en mer försonande attityd och ansåg att man kunde acceptera de mer moderata fackföreningarna och på samma gång hindra de mer radikala från inflytande.

Från mitten av 30-talet ökade fackföreningarna sitt medlemsantal och betraktades alltmer som en legitim kraft på arbetsmarknaden. Efterkrigstidens neoliberaler såg med fasa på denna utveckling. Många ansåg att detta institutionaliserade ett kvasi-korporativistisk samhälle med förödande konsekvenser för näringslivet, och i förlängningen det fria samhället. Hayek ansåg att detta var den viktigaste frågan för de nybildade neoliberala organisationerna att ta sig an:

“If there is to be any hope of a return to a free economy, the question of how the powers of trade-unions can be appropriately delimited by law as well as in fact is one of the most important of all the questions which we must give our attention.”

Men deltagarna var allt annat än eniga i frågan. De europeiska medlemmarna och i synnerhet de tyska ansåg att fackföreningar spelade en värdefull roll som motpart till arbetsgivarna, men med stora reservationer och utan reellt inflytande. De förespråkade en paternalistisk syn som krävde utbildning i fördelarna med ett fritt näringsliv. Fackföreningarna skulle indoktrineras att “ändra arbetarnas ideologi”.

Ett seminarium ägnades åt Sylvester Petros bok, The Labor Policy of the Free Society. Petro hävdar där att fackföreningarna i USA har för stor politisk och juridisk makt och utgör därmed ett hot mot det fria näringslivet. Petros linje stöddes av Harold Gregg Lewis som ansåg att fackföreningars inflytande och medbestämmande var att betrakta som monopol. Han föreslog omfattande politiska reformer “to purge the law of its pro-monopoly features”, avskaffande av minimilön samt förbud mot alla större gemensamma aktioner på arbetsmarknaden.

Bara en medlem begärde ordet i opposition: den tyska ordoliberalen Hans Ilau. Han såg förbud mot facklig organisering som anti-demokratiska och föredrog domesticering framför politiska eller juridiska åtgärder:

“The difficulty as well as the great task is to create a similar attitude in the minds of labor leaders throughout the free world”.

Men inom Mont Pèlerin Society förlorade den här flanken inflytande i början av 60-talet när politisk “frihet” reducerades till att betyda ekonomisk frihet för kapitalet. Hayeks sida vann och har dominerat sedan dess. Fackföreningar betraktas som en perversion av den naturliga och spontana ordningen på marknaden – och som sådan – ett undantag från lagen. Stater har misslyckats när de underlåtit att hindra fackliga tvångsmetoder och det betraktas som en travesti på rättvisa. Hayek föreslog att fackliga organisationer och strejker skulle göras olagliga och därmed återgå till “a well-functioning rule of law.”

Även när det gällde frågan om monopol och skadlig maktkoncentration utvecklades den neoliberala doktrinen från en mer pragmatisk teori, framförd av den europeiska falangen, till en dogmatisk tes där företagens intressen överordnas allt och alla ingrepp i en ideal, fri marknad av princip aldrig bör tillåtas. Alla former av monopol påstods kunna lösas av marknaden själv om bara fri konkurrens ges utrymme. Då skulle nya företag blomstra och marknaden själv undanröja eventuella monopol. 

Ordoliberalerna ansåg att en stark konkurrenslagstiftning var nödvändig för en välfungerande ekonomi. De ville undertrycka monopol, minimera dominerande företags inflytande och aktivt stödja små och medelstora företag. De amerikanska neoliberalerna delade initialt denna klassiska liberala åsikt. Men efterhand kom denna inställning att omprövas. På femtiotalet med Aaron Director och Milton Friedman i spetsen kom istället konkurrensen på en marknad att betraktas som naturgiven och statliga ingrepp som överflödiga och direkt skadliga. Konkurrensen på en ideal marknad skulle med tiden automatisk undergräva grogrunden för monopolsituationer. De ledande företrädarna i Chicago såg sig som företrädare för en ny och distinkt version av liberalism. I en artikel 1951, “Neoliberalism and Its Prospects” formulerar Milton Friedman den förändrade inställningen:

“Neoliberalism would accept the nineteenth century liberal emphasis on the fundamental importance of the individual, but it would substitute for the nineteenth century goal of laissez-faire as a means to this end, the goal of the competitive order.”

I The Chicago Antitrust Project argumenterade man för att företag i princip alltid har rätt och aldrig kan göra fel. Privata monopol som konsekvens av frånvaro av regleringar bedömdes som ett mindre problem i jämförelse med statens och myndigheters oförståelse för företagens och det privata näringslivets ekonomiska förhållanden. Detta bröt på ett avgörande sätt med ordoliberalismen och kan också ses som början på den fetischisering av marknaden som alla politiska lösningars moder som dominerar idag.

Inom loppet av bara tio år, mellan 1946 och 1956, genomgick Chicago-skolans neoliberalism en radikal förändring. Från att betrakta monopol som demokratins fiende gled man över till att se monopol och maktkoncentration som perifera symptom på tafatta statliga ingrepp i marknaden. Ordoliberalerna däremot höll fast vid den klassiska liberala uppfattningen att monopol och alltför stora företag kunde skapa priskarteller eller på annat sätt påverka negativt i marknaden. De ansåg att historien visat att konkurrensen mycket väl kan sättas ur spel om ett företag samlat på sig tillräckligt stora marknadsandelar. De amerikanska neoliberalerna hade inga sådana reservationer. De la ingen vikt vid asymmetrisk ekonomisk makt i sina analyser. Lägger ingen vikt vid asymmetrisk ekonomisk makt kanske jag ska tillägga.

Nätverket runt Mont Pèlerin Society inser tidigt potentialen i en global marknad präglad av neoliberala värden. Oreglerade flöden av pengar, produkter och tjänster bryter effektivt ned motstånd i form av lokal solidaritet eller nationella lagar. Flera kapitel beskriver hur neoliberalismens unika universalism, där företagens roll i samhället sätts före den enskilde medborgaren, men också före nationer. Det är en historia som beskrivs mer detaljerat av Quinn Slobodian i hans uppmärksammade bok, Globalists.

När länderna i tredje världen gjorde sig fria från det koloniala oket under femtio- och sextiotalet, och ofta dessutom lockades av den organisering av samhället som Sovjetunionen erbjöd, sågs detta som ett hot och ett sätt att underminera den fria marknaden. De revolutionära aspirationerna och de egalitära förhoppningarna stod i skarp kontrast till den ekonomiska elitens intressen. En mer solidarisk internationell ekonomisk politik i vad som kallades New International Economic Order (NIEO) formulerades av FN 1974. Jennifer Bair beskriver hur personer och organisationer knutna till MPS organiserade kampanjer mot NIEO i allmänhet, men mot försöken att reglera multinationella företag i synnerhet.

NIEO bestod av tjugo principer med vidsträckta ambitioner. Till exempel “varje stats permanenta suveränitet över sina naturresurser och ekonomiska tillgångar … tillsammans med rätten att nationalisera eller föra över ägandet till medborgarna.” Med detta tog de förstås öppen konflikt med transnationella företag och dess regeringars ekonomiska intressen. Tärningen var därmed kastad. Detta var inget annat än ett dödligt hot mot en liberal internationell ekonomisk ordning.

Men sammanhållningen inom G-77 gruppen bröts sakta ned. Opinionen svängde och ambitionerna gick förlorade. En ny världsordning tog form, The Washington Consensus. En ordning som de transnationella företagen med sina lobbyorganisationer och betalda intellektuella i the Heritage Foundation, kämpat så hårt för. Relationen mellan utvecklade länder i norr med sina globala storföretag och utvecklingsländerna blev extremt asymmetrisk. Närmast neokolonial i sin ojämlika förhandlingsposition. Men fantasin att alla avtal på en marknad är frivilliga står stark. Dessutom är all utrikespolitik inrikespolitik som Yanis Varoufakis så förödande beskriver i sin bok Adults in the Room.

Friedrich von Hayek och Milton Friedmans nära koppling till general Pinochets Chile är förstås välbekant. Här studeras mer ingående hur djupt den neoliberala indoktrineringen gick och vilka som var ansvariga, både före, under och efter diktaturen. Det går inte att förklara neoliberalismens inflytande i Chile utan att förstå den transnationella evolutionen av den chilenska grenen av neoliberalismen.

Redan 1956 startade ett samarbete mellan University of Chicago och Universidad Católica i Santiago under namnet Project Chile. När sedan studenter från det mer progressiva University of Chile också inkluderades i utbytesprogrammet kom efterhand hela den chilenska högre undervisningen i ekonomi att influeras av Chicago-skolans idéer. På 60-talet var en tredjedel av alla doktorander som studerade ekonomi på Chicago-universitetet från Latinamerika. När den traditionella högern i Chile gradvis förlorade inflytande startades en ny rörelse, gremialismo, vid det katolska universitetet med syfte att rädda universitetet men också samhället i stort från de ”kristna marxisterna”.

Gremialisterna ville ersätta partipolitik med auktoritär korporativism baserad på ultrakonservativ katolicism. Ett nätverk av företagsledare, mediabaroner, officerare och ekonomer, många utbildade i Chicago, bildade Naval Brotherhood of the South Pacific, Brödraskapet. I denna informella grupp började tankarna på ett maktövertagande att gro. Tillsammans med den neoliberala tankesmedjan CESEC (Center for Social and Economic Studies) drogs riktlinjerna upp för den ekonomiska politiken. När Salvador Allende vann valet 1970 övergick näringslivets intressegrupper från att endast påverka till att också aktivt sabotera den chilenska ekonomin. (Med benäget bistånd av Nixons och Kissingers förlängda arm, CIA.)

Den elfte september (den första) 1973 genomför Pinochet militärkuppen, men det var först när Chiles ekonomi försämras och går in i en recession ett par år senare som möjligheten öppnas för en genomgripande omvandling i neoliberal riktning. Pinochet är övertygad om att radikala åtgärder är nödvändiga. Den kanske mest prominente medlemmen i Mont Pèlerin Society, Milton Friedman, mötte Pinochet i slutet av 1974 och kontakten fortsatte sedan brevledes. Friedmans förslag bestod som vanligt av kraftiga nedskärningar i statens budget, monetära reformer och frihandel. Men kanske viktigare var att han erbjöd en legitimitet för den neoliberala chockterapin.

1978 initierades en andra och djupare våg av neoliberala reformer med syfte att implementera marknadsmekanismer på övriga delar av samhället som arbetsmarknad, utbildning, hälsovård och jordbrukspolitik.

“Whole social structure of the country [was] opened up as a potential field for experimentation, based upon the pure truth of rational choice and the calculus of marginal utility.”

Denna överföring av marknadsfundamental ekonomisk teori på resten av samhället kan härledas till neoliberalismens politiska gren, Public Choice Theory. En teori som Gordon Tullock själv kallade ekonomisk imperialism, och definierades av James Buchanan på följande sätt: “We can summarize public choice as a theory of governmental failure.” När Mont Pèlerin Society höll ett av sina möten i Chile 1981 presenterade Buchanan ett föredrag med titeln “Limited or Unlimited Democracy”, där han argumenterar för att demokrati bör begränsas och att staten bör avpolitiseras. I dess ställe kan då en helt fri och oreglerad marknad styra all mänsklig interaktion. Buchanan och Tullock, båda medlemmar i Mont Pèlerin Society och en av dem dessutom Nobelpristagare, var återkommande gäster i general Pinochets Chile.

Chiles nya grundlag som militären drev igenom i ett hårt kontrollerat val 1980 hade inte bara namnet gemensamt med Hayeks bok The Constitution of Liberty utan innehöll också många likheter med Hayeks tänkande. Det är sådant vi nu vet exakt vad det är: negativ frihet framför positiv frihet, privat äganderätt som naturlag, fri marknad och individuella rättigheter. I författningen skrevs också in att en stark centralmakt är nödvändig för att garantera dessa rättigheter. Det är alltså staten som ska träda in om demokratin överträder sina befogenheter. Den åsikten ligger väldigt nära Hayeks när han 1981 i en intervju förklarar skillnaden mellan auktoritära och totalitära stater:

“Don’t confuse totalitarianism with authoritarianism. I don’t know of any totalitarian governments in Latin America. The only one was Chile under Allende.”

När samhället förändras stannar orden kvar. De hänger kvar som reliker att plockas fram och beskådas när det passar. Stora ord som frihet, jämlikhet och rättvisa töms på mening när alla, från höger till vänster, vill göra dem till sina. De fylls med nytt innehåll varje gång de används, allt efter användarens behov.  Ett annat ord som alla åberopar och vill knyta till just sin ideologi är liberalism. Jag ser mig själv som liberal men avskyr med vitglödgat hetta en annan gren på det liberala trädet, libertarianismen, vars företrädare vad jag förstår också kallar sig liberaler. Det är en förvirrande tid vi lever i.

I en sådan situation är behovet stort av akademisk forskning och grundläggande taxonomi för att särskilja begrepp och samtidigt med auktoritet peka med hela handen. Om vi inte kan enas om något annat måste åtminstone betydelsen av orden vi använder till att gräla med vara entydiga. Alternativet är anarki.

Ett annat ord som många obegripligt nog fortfarande inte kan definiera är neoliberalism. Ett skäl är att i amerikansk kontext betyder liberalism vänster vilket vänder upp och ned på begreppen. Det är ju förstås det motsatta som gäller. Neoliberalism är neohöger, marknadsfundamentalism på steroider. Ett annat skäl är att dess politiska förespråkare sällan själva använder begreppet annat än indirekt medan dess motståndare använder det hela tiden. En situation som dess grundare skulle vara mycket nöjda med.

I den meningen fyller den här boken en viktig roll och är ett mycket värdefullt bidrag till den idéhistoriska forskningen över hur den mest inflytelserika och dominerande politiska tankeinriktning under efterkrigstiden formades och ökar förståelsen hur dess inflytande kom att bli så starkt. Den har nästan tio år på nacken, men innehållet känns tidlöst och är oavlåtligt intressant även om formen är torrt akademisk med gott om fotnoter. Den gör viktig grundforskning när den hjälper till att definiera begrepp och blottlägga historiska sammanhang av en ideologi vi idag tar för given. En gång i tiden, för inte alls så länge sedan, var den inte lika självklar; dess hegemoni är skapad. Och, vill jag tillägga, köpt.

För mig har den viktigaste insikten ur boken varit att neoliberalismens politiska mål inte är frihet från staten utan i själva verket ta över staten och använda den för sina egna syften. Staten ska alltså inte hålla sina tassar borta utan den ska aktivt verka i företagens tjänst. Det är en kontraintuitiv insikt om man betraktar neoliberalismen och libertariansk laissez faire som synonymer. Men Mirowski et al. visar hur kärnan i neoliberalismen är strävan att via kontroll över staten skapa stabilitet för att utöka marknadens utrymme och mandat. Om det sker på demokratins bekostnad är det ett pris neoliberalerna inte betraktar som alltför högt. Vad som är specifikt och unikt, men kanske också missförstått med den neoliberala doktrinen, är att man inte vill nedmontera staten som libertarianismen utan överta den för sina ideologiska syften, och monetära vinster förstås.

En central roll i denna utveckling har Mont Pèlerin Society spelat som spindeln i nätet för högerradikala tankesmedjor och lobbygrupper. En organisation där köpta vetenskapsmän kan kolportera sina förutfattade åsikter och ideologiska käpphästar som objektiv och neutral vetenskap. De rapporter som skapas kan sedan andra kuggar i ideologiproduktionsmaskineriet i den likaledes “objektiva” mediala sfären på jakt efter innehåll att placera mellan reklamen, rapportera som “ny undersökning visar”. Det är ett både väloljat som självspelande piano.

Den ideologiska och politiska rörelse som beskrivs i boken är till sin natur antidemokratisk. Det är inte den enskilde individen i ett samhälle som är demokratins minsta beståndsdel, det är företaget. Samhället ska sedan organiseras politiskt och juridiskt efter vad företaget anser vara mest fördelaktigt. Man pratar gärna med hög och myndig stämma om rättigheter och hur viktigt det är med lagar som samhällets fundament men viskar tyst om vem dessa lagar tjänar.

Det är slående hur aktuellt mycket av det som formulerades och planerades på trettio- och fyrtiotalet är idag. Det går en rak och obruten linje mellan Hayeks sluttande plan och Annie Lööfs kravlista och Jan Björklund med sin jämförelse om minskade inkomstklyftor och Nordkorea. Båda kallar sig liberaler och betraktas vad jag förstår som pragmatiska mittenpolitiker. Så fasansfullt långt har hela det politiska fältet förskjutits. Det är den viktigaste men också nedslående slutsatsen. Vad vi idag tar för givet som en högst konventionell ideologi och vars politiska lösningar används inom hela samhällssfären är i själva verket, i ljuset av historien och omvärlden, radikal och extrem.