Anders Q Björkman anser att liberalerna bör ägna mindre tid åt att kritisera sina kritiker och lägga krutet på problemen i samhället. Det låter ju förnuftigt, äntligen någon som tar verkligheten på allvar. Men det avslöjar samtidigt en avgörande blindhet och därmed förskjutning i skuldfrågan. Om man först inte analyserar eller ens vill erkänna sin egen medverkan till de samhällsproblemen man framhåller, kommer lösningarna aldrig att bli något annat än plåster på symptomen. AQB gör samma grunda dussinanalys som alla andra ”liberaler”. De skrapar lite på ytan för att markera att de i alla fall inte är helt i händerna på sin ideologi, men att i akt och mening göra något åt saken ligger helt enkelt varken i deras eller deras arbetsgivares intresse. Därför blir deras analyser aldrig annat än högdraget esoteriska, främst ägnat att signalera den egna förträffligheten. Man vill ju för allt i världen inte störa den rådande ordningen, eller anställningsbarheten.
Anders Q Björkman – Liberalerna för fixerade vid dumskallar
Han balanserar på pekoralismens rand när han tar historien till hjälp för att förklara ”liberalismens” kris. Efter ”den förödande totalitarismen” hittade Europa ”tillbaka till liberalismen och dagens demokratier vilar på liberal grund.” Vänta, det kommer mer, ”I den svenska riksdagen kan nog också de flesta partier mer eller mindre sägas stå för grundläggande liberala värderingar.” Full pott i liberalbingo! Tre liberal i två meningar. Enligt hans historieskrivning är det välfärdssamhälle som växte fram efter kriget, under kraftigt motstånd från flera av de ”liberala” partierna i riksdagen, samma ”liberalism” som nu ägnat trettio år åt att krympa det demokratiska mandatet. Det var enligt AQB en tid av harmoni och gemenskap, där vi alla levde hand i hand i fridfullt – liberalt – samförstånd. En tid utan politiska strider och intressekonflikter. Allmän pension, fem veckors semester, arbetslöshetsförsäkring, hela det samhällsbygge som vi idag kallar välfärdsstaten påstår han växte fram i politisk enighet. En historieförfalskning av sådana proportioner kan bara publiceras i organ närstående politiska organisationer där påståendet om frånvaron av intressekonflikter i samhället är helig dogm. Ehh, vänta nu, just det!
Hemmasnickrade tolkningar av historien kan man använda till vad som helst. Han skriver: ”För nu tycks baksmällan – och samförståndet – efter nazismens och stalinismens härjningar ha gått över. I vår polariserade tid är lagom eller mitten ingen respekterad position. I de pågående regeringsförhandlingarna anklagas till exempel de liberala mittenpartierna för att svassa än för Socialdemokraterna, än för Sverigedemokraterna, när de själva menar att de bara försöker vara – ja, just det – liberala.”
Men snälla herr Björkman, vår tid är inte alls polariserad. Realliberalismen har segrat och dess centrala teser omfamnas nu av sju partier och tolereras av ett. Det är samtliga politiska partier i Sveriges Riksdag! Det går helt enkelt inte att kalla detta för en polariserad tid. Det är tvärtom en historisk tid av politiskt samförstånd. Som exempel använder han, utan att förvåna någon, myten om de realliberala så kallade mittenpartierna, och hur nedslående det är att se deras klokskap, förnuft och gyllene medelväg förringas. Neoliberal marknadsfundamentalism är det nya normala och ”Allt har ett pris, men inget något värde” dess valspråk.
Fabeln om ”globaliseringens effekter” har uppenbarligen gått varm på de liberala flugviktstänkarnas middagar. Den är bekväm och ligger nära till hands för den som inte orkar eller vill sätta sig in i en fråga. Den friskriver honom och hans meningsfränder från ansvar, och om dessutom alla i den egna referensgruppen använder den som förklaring måste den ju vara sann. Även AQB använder den trötta klichén som enda orsak till att medborgarna röstar ”för nationalism och protektionism”. Om han vill framhäva någon orsak framför någon annan vore det mer korrekt om han istället använde realliberalismens effekter. Alltså en högst konkret orsak, politiska beslut tagna i djupt samförstånd och under lång tid. En helt vanlig dag på jobbet, inte något mystisk naturfenomen som plötsligt övermannade oss.
Slöjan på AQBs paternalistiska och nedlåtande överhetsperspektiv faller när han påstår att ”Gula västarnas uppror mot Macron kan tolkas just som ett krav på att bli behandlad med respekt av överheten.” Att behandla sina medmänniskor som mål snarare än medel är ett viktigt etiskt påbud. Det gäller även mot tjänstefolket. Som tur är för realliberalerna är det också gratis. Om det betydligt viktigare kravet att kakan i samhället ska fördelas mer rättvist har AQB däremot inget att säga.
I sista stycket tar han historien till hjälp ytterligare en gång för att förvirra sina läsare. Han lutar hakan i handen, kisar och frågar sig om liberalismen kan uppfinna sig själv på nytt? Det är bråttom, tiden håller på att rinna ut. Han förklarar allvarligt att alternativet är ”dogmatiska sanningar”, och historien har visat att det leder till allt från Torquemada till Pol Pot. Själv ser jag ingen som helst anledning att hänvisa till 1500-talets Spanien eller 70-talets Sydostasien. Det finns betydligt mer närliggande dogmatiska sanningar både i tid som rum. Privatisering, avreglering, låga skatter, globalisering, supply-side, hästskits-teoremet, finansialisering, aktieägarvärde, rationella människan, effektiva marknaden, Public Choice, New Public Management; listan kan göras lång på de dogmatiska ”sanningar” som propageras av neoliberala politiker och deras megafoner i vinstmaximerande media. Samtliga gynnar den välbeställda delen av samhället och ökar deras reella frihet. Men friheten för de lägre klasserna blir aldrig mer än symbolisk. Detta har sålts in med budskapet att när floden kommer in lyfter den alla båtar. Denna lögn är nu genomskådad och ett fly förbannat medborgarskap kräver nu högst rättmätigt räfts och rättarting. Men det tror jag är att hoppas på för mycket. De ansvariga är alldeles för många, lögnen för stor och när skulden dessutom faller lika tungt över megafonerna, förlåt, jag menade förstås den oberoende liberala tredje statsmakten, är utsikterna små.