Är distraktion eller offensiv den bästa taktiken när du ertappas med ihåliga argument och falsk matematik? Per Svensson, framstående expert på den svenska liberalismens liturgi, föredrar båda. Han frågar om allt är Jan Björklunds fel och påstår sedan att det är en vanlig men förenklad bevisföring. Det måste vara något freudianskt. Hela hans efterföljande text är nämligen en makalös uppvisning i sublimering och projektion. Mycket står på spel. Heder och ära, kanske anställning. Tröskeln för att medge att de åsikter man förfäktat under så många år nu visat sig vara just så missvisande som dina politiska kontrahenter hela tiden framhållit och vars konsekvenser inte längre går att spackla över med ett välsmort munläder och esoteriska besvärjelser, är hög.
Svar till Per Svensson – Liberalismen har förlorat sin heder
När vänstervågen ebbat ut och den politiska radikalismen förlorat sin attraktion klev de övre medelklassungarna raskt över hela det politiska fältet. Politiska åsikter var något man kunde byta när man ville efter lite harmset krypande. I synnerhet om de kommit till i ungdomliga oförstånd, och så länge kovändningen gick i rätt riktning förstås. Det är inte lika lätt för dagens “liberaler” att göra. Det är ju inte politik de har förfäktat under alla dessa år. Det är slutsatser grundade i den järnhårda nationalekonomiska vetenskapen. Objektiv och rationell; fri från lättflyktiga ställningstaganden och själviska intressen, lika sann som att natt följer dag. De är minsann inga “populister”, de gör inga värderingar. De konstaterar bara förnumstigt att det inte finns några andra alternativ. Allt annat är “illiberalt”.
Så vad ska de stackars realliberalerna ta sig till idag? Som jag ser det har de egentligen bara två val. Antingen erkänner de att det de har påstått vara objektiv kunskap är lika mycket politik som all annan politik, eller också fortsätter de att gräva i den grop de står i. Det senare alternativet tycks vara Per Svensson strategi. I den internationella debatten är denna insikt vid det här laget högst konventionell. Här hemma i plaskdammen där det i princip råder monopol på ideologiproduktionen är situationen radikalt annorlunda. Efterbliven skulle jag beskriva den som.
Per Svensson visar på ett övertydligt sätt hur meningslösa många av våra mest centrala, och mest använda, politiska begrepp är idag. Den “liberalism” han hänvisar till i sin tårfyllda släktkrönika har föga gemensamt med Annie Lööfs Objektivism eller Jan Björklunds förment objektiva Ekonomism. De är båda extrema varianter av vad jag kallar Realliberalism. Om du Per Svensson inte har förstått att dina anfäders mer än hundra år gamla “liberalism” inte är densamma som dagens radikala variant med sin extrema individualism, extrema marknadsfundamentalism och extrema kapacitet att obehindrat agitera för sin sak, då har jag inget mer att säga förutom att denna onda tro är en del av problemet.
Nick Hanauer har en kort och kärnfull video på Ted som på ett bra sätt sammanfattar de groteska antagandena som används inom Per Svenssons liberala paradigm. Kritiken inifrån paradigmet blir allt svårare att ignorera och som idag till stora delar också sammanfaller med kritiken utanför paradigmet.
En av anledningarna till att begreppet idag är obsolet är förstås att det används i så många skilda betydelser. Ingenstans blir detta tydligare än när Per Svensson ska diskutera en amerikansk kritiker av begreppet. Svensson har varit på lokal och diskuterat liberalismens kris med Patrick J. Deneen. Han presenterar honom som en “synnerligen kvalificerad antiliberal.” Mer passivt aggressivt än så kan det knappast bli. För säkerhets skull framhåller han också Deneens arbetsgivare, University of Notre Dames, katolska rötter. Det känns tryggt att veta att de “frisinnade” fortfarande håller papismens låga brinnande.
Den uppenbara invändningen är ju förstås att den liberalism som Deneen kritiserar skiljer sig från den Jan Björklund representerar, som i sin tur skiljer sig från den som Per Svensson nostalgiskt blickar tillbaka till. Det går helt enkelt inte längre att använda begreppet “liberalism” på det sätt som Per Svensson gör. Det är djupt ohederligt. Vad som gör mig så fly förbannad är att jag tror att han mycket väl är medveten om detta, men lika medvetet och nogsamt undviker att nämna. Per Svensson är nämligen i första hand inte journalist. Han är politiker, han har en ideologi att sälja. Eller ideologi att försvara snarare.
Liberalism i den amerikanska kontexten är ju för det första vänster. Här hemma är den höger. Deneen kritiserar den liberala högern – neoliberalism/libertarianism – från vänster och den liberala vänstern – i bred mening social-, och identitetsliberalism – från höger. Det är ett utmärkt angreppssätt att spjälka begreppet i mindre, mer detaljerade delar, och sedan analysera dem igen. Själv kritiserar jag den inhemska realliberalismen i ett klassiskt perspektiv, alltså från vänster. Betydelserna går som synes i kors. Men Per Svensson tycks inte ens vara medveten om dessa elementära distinktioner. Hans “liberalism” är den som samarbetade med arbetarrörelsen i kamp för demokrati och rösträtt. Helt utan att dra på munnen påstår han att liberalismen i Sverige “är påtagligt folklig.” Gott folk, det är offentligt! Ironin är nu död och begraven. Under vilket århundrade stängde han ned sin hjärna och slutade ta in ny information egentligen?
Man kan skratta och peka finger så mycket man vill åt dessa löjliga figurer. Men kom då ihåg att Dagens Nyheter, Expressen och Dagens Industri är officiella talesorgan för den politiska och ekonomiska makten i landet. Det är inte vem som helst som skriver i dem, men viktigare, det är inte vem som helst som läser dem. Vad som publiceras på opinionssidorna i dessa tidningar är reproduktioner av maktens rådande ideologi. Som av en händelse är det dessa institutioner som mest intensivt larmar och gör sig till om fake news och desinformation när förmedlingen av information i samhället decentraliseras. Det påverkar både plånboken och inflytandet.
Per Svensson gör sig dummare än han är när han låtsas vara konkret och frågar, “Är det för att ta Sverige som exempel Karl Staaff och Jan Björklund som är ansvariga för allt som är dåligt?” Menar han allvar? Läser han inga andra tidningar än de som produceras av Bonnier, maktens propagandadepartement? Tror han att detta endast är ett svenskt fenomen? Kan han inga andra språk? Har den vid det här laget helt normala debatt om de senaste fyrtio årens radikala ekonomism och kraftiga förskjutning av den politiska makten högerut via neoliberalism och libertarianism helt gått honom förbi? Nej, det håller jag som osannolikt. Men vad ska de stackars “liberalerna” göra? De måste ju göra rätt för sina feta månadslöner.
“Det är i stället just därför liberalismen insisterar på individens rätt att fritt välja vilka gemenskaper hon vill ingå i.” Med denna högtravande floskel avslutar Per Svensson sin text och avslöjar brutalt sin avsaknad av intellektuell ryggrad. Vilket politiskt parti eller politisk rörelse i samhället idag vill inte att individen fritt ska få välja sin egna gemenskaper? Den självbelåtna “liberalism” Per Svensson företräder och inte tycks vara kapabel att kritisera ens i marginalen är idag ett dammigt stilleben någon köpte på en loppmarknad för många år sedan och som nu hänger i gästrummet som aldrig används; meningslös och överflödig.