Många höjde på ögonbrynen och vågorna har gått höga i åsiktsdiket när Business Roundtable i USA i slutet av augusti omformulerade sitt Statement of Purpose of a Corporation. Den heliga principen om Shareholder Value ska inte längre ses som allenarådande utan utvidgas till att också omfatta “all stakeholders – customers, employees, suppliers, communities and shareholders.” Efter fyrtio år har nu verkligheten hunnit ifatt kartan och en febril aktivitet har brutit ut bland de bataljoner av strateger, informatörer, kommunikatörer, journalister, lösa tyckare och andra ombud för företagen och den ekonomiska eliten. Hur ska vi spinna detta och vad ska vi ersätta det med? Det är lika bråda som yra dagar. Reträtter är aldrig lika välplanerade som erövringskampanjer.
Det är med rätta en omvälvande förändring, men är den trovärdig? Är det verkligen ett uppriktigt skifte eller är det bara en taktisk reträtt, en innehållslös retorisk avledningsmanöver? Jag lutar åt att hålla med doktor Dengrot. Att idag tro att någon frivilligt kommer att dela med sig mer av produktionsöverskottet än absolut nödvändigt är lika godtroget och aningslöst som det var för hundra år sedan. Vackra ord och våta fingrar har aldrig förändrat något, varken politiskt eller ekonomiskt. För det krävs kraftfull populism och målmedveten lagstiftning. Exakt det som idag betraktas som överspelat. Den ekonomiska eliten kan dessutom lita på den mediala elitens obrottsliga lojalitet att alltid rapportera korrekt narrativ.
Maximen om aktieägarvärdets prominens är bara ett i raden av alla dessa påhittade begrepp som den ekonomiska makten har trollat fram ur hatten och som sedan familj och vänner inom den politiska sfären och den så kallade affärspressen kan använda för att legitimera den gemensamma ideologin. Det avger en nimbus av vetenskaplighet och respektabilitet och döljer hjälpligt egenintresset och den nakna girigheten. Denna strategi har varit enastående framgångsrik. Här hemma är kritik mot dessa centrala begrepp, hur fantasifulla och vidskepliga de än är, sällsynt. Den är inte helt frånvarande, men den är politisk och relegerad till kultursidorna och går aldrig på djupet. Den ifrågasätter aldrig de påståenden om verkligheten som ligger bakom de omhuldade principerna. Jag menar att realliberalismen är lika sårbar på empirin som på moralen. Ekonomi är alldeles för viktigt för att lämnas till experter.
Detta kan i förstone tyckas vara en obskyr princip i utkanten av den ekonomiska sfären, men då har man inte förstått dess betydelse. Hur företagen och arbetsmarknaden är organiserade, och vilka principer som ska gälla på dessa områden, är helt centrala för varje samhälle. Fråga Karl Marx. Den progressiva delen av kommentariatet gör sig själva en stor björntjänst när den inte ägnar grunddragen och detaljerna i ekonomin ett större intresse.
Även inifrån kapitalismens bultande hjärta går det att hitta röster som överlappar förvånansvärt väl med progressiva kritik som formuleras mot realliberalismens excesser. Kritik mot paradigmet är omfattande även innanför vallgraven av det enkla skälet att pendeln har svängt så långt till arbetsgivares, kapitalägares och elitens fördel på det övriga samhällets bekostnad. Konsekvenserna av detta är uppenbara för alla som vill se. Det är en form av kannibal-kapitalism som utvecklats när politisk konsensus lyfts upp till överordnad princip och avhåller den politiska oppositionen från att göra sin förbannade plikt och tygla sin motpart. Stora delar av ekonomin är idag antingen ett nollsummespel eller ett intrikat system för extraktion utan anspråk eller krav på motprestation. Ett system som existerar endast för att berika vissa på andras bekostnad. Kapitalismen har blivit parasitär och äter nu sin egen svans.
Den ekonomiska maktens apologeter skriker högljutt när kritik mot systemet luftas och anklagar minsta kritik av neoliberalismens konsekvenser också som en kritik mot existensen av kapitalismen som ett övergripande system. Även om jag delvis sympatiserar med denna existentiella kritik är det långt ifrån nödvändigt att göra detta för att instämma i den partikulära kritik som anförs idag.
De invändningar jag betonar här handlar främst om dess metoder och när den går över den etiska gränsen och använder lögner för att rationalisera dessa metoder. Jag tror nämligen att det finns många olika sätt att organisera samhället på där privat ägande och ett fritt näringsliv kan existera med kapitalismen som en central del, men där det demokratiska inflytandet är större och utan att försaka frihet i någon substantiell mening. Anledningen till att jag kritiserar den idag är att jag anser att den i sin nuvarande neoliberala skepnad har förskjutit makten alltför långt till företagens och kapitalägarnas fördel på arbetstagarnas och demokratins bekostnad. Neoliberalismens kärna består av att göra delar av samhället undantagna från demokratiskt inflytande och kontroll. Och inte vilka delar som helst, utan den mest centrala av alla, den ekonomiska.
Men att ifrågasätta maximering av aktieägarvärdet på alla andra värden eller intressens bekostnad är förstås långt ifrån något nytt. Jag tog upp och länkade till kritik om principen redan i januari 2012.
Låt mig lyfta fram några av de texter som seglat förbi i mina flöden efter Business Roundtables brådstörtade epifani.
Gillian Tett frågar i Financial Times om kapitalismen behöver räddas från sig själv? Som den antropolog hon är går hon direkt till källan. 1979 engagerades Marty Lipton på advokatfirman Wachtell, Lipton, Rosen & Katz av McGraw Hill när de utsattes för ett fientligt övertagande av American Express. Sedan dess har han varit ett horn i sidan på valda delar av det amerikanska etablissemanget:
“The reason is a paper he wrote in 1979 called “Takeover Bids in the Target’s Boardroom”, which floated a then-revolutionary idea: that corporate leaders and investors should stop focusing on short-term shareholder returns and instead chase long-term value for “stakeholders” such as employees, clients and communities.”
Lipton var ingen plakatviftande revolutionär, tvärtom. Han hade bara ett tillräckligt öppet sinne för proportioner:
“I put forward my ideas of stakeholders to save capitalism — not destroy it,” Lipton explains. “But if we don’t act now, I don’t think that capitalism will be around in the next 50 years.”
Det är värt att hålla i minnet att detta formulerade han för fyrtio år sedan, baserad på endast en typ av maximerad girighet; köpa upp, stycka av, sälja ut. Kreativiteten har som bekant flödat ymnigt sedan dess.
Ett mycket populärt sätt på senare år är att helt enkelt sluta att investera i företaget eller de anställda och i stället skifta ut allt överskott till aktieägarna. Hur kan företagsledningarna medvetet agera så kortsiktigt frågar du? Det är en fråga som redan Deep Throat hade ett svar på:
“By 2007 chief executive pay was 345.9 times that of the average worker, up from a ratio of 29.7 in 1978 — and labour’s share in the overall economic output in America (ie wages) had fallen steadily over the same period, even as corporate profits boomed. Meanwhile, payouts to investors soared: today dividend payouts and net equity issues at companies are worth almost 100 per cent of after-tax profits; in 1972 these payouts were just 24 per cent, since spare cash was being invested or paid to workers.”
Men det har inte alltid varit så. Tett beskriver hur betydelsen av ordet ”company” har skiftat genom åren. Det har sitt ursprung från franskans compagnie, ”samhälle, vänskap, intimitet; en grupp soldater”, vilken i sin tur härleds från det latinska companio: ”den som delar bröd med dig”. Alltså en betydelse med djupa sociala och reciproka implikationer. Denna ursprungliga betydelse var mer eller mindre intakt under lång tid. Adam Smith, som de ”klassiska liberalerna” aldrig slutar att hänvisa till, såg ingen motsättning mellan moralen och marknaden.
Men tidens vindar sveper, och allt som är fast förflyktigas. Liptons framtida nemesis, Milton Friedman, angav tonen 1962 i sin bok Capitalism and Freedom där han argumenterade för en snävare – och betydligt mer radikal – betydelse av företagens roll i samhället. En betydelse där företagets enda funktion och uppgift är att berika sina aktieägare. När han 1970 publicerade en artikel i New York Times med samma budskap lyftes hans doktrin från mörkret upp i ljuset.
“In a free-enterprise, private-property system, a corporate executive is an employee of the owners of the business . . . his primary responsibility is to them.”
Och stenen kom i rullning. Vi kan historien: Reagan, Thatcher, Bildt; sedan Clinton, Blair, Persson och firma Reinfeldt & Borg som ersattes av Löfven & Lööf. Idag är alla neoliberala dogmer så djupt internaliserade att de inte längre kan ifrågasättas. Får ifrågasättas.
Men varken vindarnas styrka eller riktning bestäms godtyckligt. I den skapade världen, den mänskliga, den samhälleliga, är det individerna själva som styr både vädret som båten. Somt medvetet, annat inte. Det här diagrammet visar hur vissa i samhället har tummen på vågen, skriver sina egna regler, kontrollerar ideologiproduktionen och vad de övriga i samhället anser om det. Det är en amerikansk undersökning, men jag hävdar att samma sak gäller i varierande grad vilket annat land som helst.
Joseph Stiglitz, mottagare av Riksbankens påhittade Nobelpris 2001, påminner i en text i Project Syndicate om hur många av de som nu skrivit under Business Roundtables nya riktlinjer också är samma personer vars företag gör allt för slippa betala skatt, stöder Donald Trumps krig mot all form av miljölagstiftning och hans radikala skattesänkningar för dem själva. Han är lika skeptisk som jag när han avslutar:
“The new stance of America’s most powerful CEOs is, of course, welcome. But we will have to wait and see whether it’s another publicity stunt, or whether they really mean what they say. In the meantime, we need legislative reform. Friedman’s thinking not only handed greedy CEOs a perfect excuse for doing what they wanted to do all along, but also led to corporate-governance laws that embedded shareholder capitalism in America’s legal framework and that of many other countries. That must change, so that corporations are not just allowed but actually required to consider the effects of their behavior on other stakeholders.”
Toby Heaps och Adria Vasil på Corporate Knight´s är också tveksamma till Business Roundtables nya omvändelse. De framhåller ett mer lömskt syfte som också ligger helt i linje med den tidigare hållningen och i direkt kontrast mot den som de nu med påklistrad ödmjukhet påstår är deras nya, mer etiska, riktlinjer.
“Kevin Thomas, CEO of the Toronto-based Shareholder Association for Research & Education doesn’t mince words. “I see this as the wolf in sheep’s clothing,” he said. He told Corporate Knights, “Sure, we can agree that shareholders are not the only or even the most important stakeholders.” But he added, ‘What the Business Roundtable is doing is mounting a massive lobbying campaign to limit shareholder rights, focusing particularly on stripping shareholders of our right to hold corporations accountable through shareholder proposals on issues like environmental and social responsibility.’”
De länkar till en bra text i The Globe and Mail av Katharina Pistor. Hon går ett steg längre och lyfter fram en viktig principiell synpunkt som inte beaktats tillräckligt:
“But the statement is notable not so much for its content as for what it reveals about how US CEOs think. Apparently, the U.S.’s corporate leaders believe they can decide freely whom they serve. But as agents, rather than principals, that decision really isn’t theirs to make.”
Och hon anser inte att det är någon välvillig omtanke som ligger bakom den förändrade synen på företagets roll i samhället:
“For years, the shareholder-primacy model led CEOs to eke out profits through outsourcing or labour-force downsizing, regulatory and tax arbitrage, and stock buybacks that shower cash on shareholders at the expense of investing in their companies’ future. But now, they have finally realized that these strategies are better for institutional investors than they are for the sustainability of firms. Confronted with the headwinds they themselves generated, American CEOs seem to have concluded that best defence is a good offence.”
Chris Hedges fräsande ilska över samhällsutvecklingen kan för somliga bli för mycket. Inte för mig. Jag är precis lika darrande indignerad som han är och betraktar alla som inte reagerar på samma sätt som antingen okunniga, medskyldiga eller moraliskt korrumperade. Han betonar i en krönika med titeln ”The Capitalists Are Afraid” vältaligt alla negativa externaliteter och avslöjar eufemismernas egentliga syfte: att dölja och avleda:
“Capitalists go to absurd lengths to lie about capitalism’s true nature. It is why Business Roundtable’s most recent version of its Principles of Corporate Governance, signed by 181 major CEOs—including the heads of Amazon, General Motors and Chevron, all three of which paid no federal income tax in 2018—rivals the doublespeak of the worst totalitarian regimes of the 20th century.”
Han fortsätter:
“If maximizing profit means turning the oceans into dead zones, filling the atmosphere with carbon emissions and toxins that render the climate unfit for humans, pumping chemicals and waste into the soil, water, air and food supply that ensure that cancer is an epidemic, buying off elected officials and judges to serve the exclusive interests of capital and privatizing social services, including health care, transportation, education and public utilities, to gouge the public, that is the price of business. If reducing the cost of labor means forcing workers to remain unorganized and abolishing work, health and safety regulations, if it means moving industry overseas where foreign workers toil like 19th-century serfs, if it means suppressing wages at home to force an impoverished population into debt peonage, that is the price of business.”
Han avslutar sin text på samma oreserverade sätt som han började:
“Business Roundtable’s August statement is a pathetic attempt to reframe the capitalists’ roles in society, to give these corporate grifters gentler, kinder faces. It will not work. The capitalists have the power to destroy, but no longer to create. And out of their relentless destruction, which they are incapable of halting, will come the social unrest they fear and monstrosities more terrifying than Donald Trump.”
I The Guardian använder Matt Stoller (vars bok Goliath ligger relativt högt upp på min redan digra läslista) Boeing som exempel på hur ett företag kan köras i diket av kortsiktighet och ensidigt fokus på att endast maximera värde för aktieägarna:
“Something is wrong with today’s version of capitalism. It’s not just that it’s unfair. It’s that it’s no longer capable of delivering products that work. The root cause is the generation of high and persistent profits, to the exclusion of production. We have let financiers take over our corporations. They monopolize industries and then loot the corporations they run.”
Hans focus är maktkoncentrationen som företag i monopolsituationer kan exploatera efter att de köpt den politiska processens medgivande:
“So what went wrong? In short, the law. In the 1970s, a host of thinkers on the right and left – from Milton Friedman to George Stigler to Alfred Kahn to the current liberal supreme court justice Stephen Breyer – argued that policymakers should take restraints off capital and get rid of anti-monopoly rules. They used many terms to make this case, including deregulation, cost/benefit analysis, and the consumer welfare standard in antitrust law. They embraced the shareholder theory of capitalism, which emphasizes short-term profits. What followed was a radical consolidation of market power, and then systemic looting.”
Det är svårt att inte hålla med honom när han föreslår några modesta åtgärder. (Något är bättre än inget, förmodar jag.) Med enorma förmögenheter följer inflytande; med inflytande följer makt. Det är denna maktobalans som måste återställas. Att upprepa floskler om inskränkningar i en påstådd frihet som invändning är i sammanhanget rent nonsens:
“The solution to this political crisis is fairly simple, and it involves two basic principles. One, policymakers have to increase competition for large powerful companies, to bring profits down. Executives should spend their time competing with each other to build quality products, not finding ways of attracting former generals, or administration officials to their board of directors. Two, policymakers should raise taxes on wealth and high incomes to radically reduce the concentration of wealth, which will make looting irrational.”
Efter Business Roundtables vankelmodiga avbön kom nästa mea culpa inifrån den kapitalistiska bastionen när Financial Times den 18 september rensade förstasidan och frågade om det kanske inte var dags för kapitalismen att stanna upp och tänka om. Det var en annonskupp som sannolikt betalades tillbaka med råge. Inne i tidningen skräder Martin Wolf inte orden. Som FTs mångårige ekonomiske kommentator har hans synpunkter extra tyngd. Trots att ingen kan anklaga honom för att vara en samhällsomstörtande behåbrännare har han under lång tid formulerat kritik mot realliberalismens ekonomiska trossatser och dess oansvariga och hänsynslösa konsekvenser för samhället. Hans text med rubriken Why rigged capitalism is damaging liberal democracy kunde varit skriven av Noam Chomsky. Nästan.
Hans utgångspunkt är ett påstående om verkligheten:
“The answer needs to start with acknowledgment of the fact that something has gone very wrong. Over the past four decades, and especially in the US, the most important country of all, we have observed an unholy trinity of slowing productivity growth, soaring inequality and huge financial shocks.”
Redan här i inledningen slås man av den brutala insikten hur långt avståndet är mellan London och Stockholm. En liknande uppriktighet från någon borgerlig röst är svår att tänka sig i någon av våra ”oberoende” realliberala organ för medborgerlig fostran. Martin Wolf är lika uppriktig när han pekar på orsakerna och högt och ljudligt svär i den fullsatta kyrkan: vad som ligger bakom sakernas tillstånd är baggbölingarnas och rövarbaronernas återkomst. Eller med ett mer teknokratiskt språkbruk, rentier-kapitalismens återkomst.
Hans anamnes lokaliserar alla tre sjukdomarna – sjunkande produktivitetsökning, skenande ojämlikhet och finansiell instabilitet – till kapitalismens innersta väsen: finansmarknaden. När den avreglerades och tilläts växa till dagens monstruösa nivåer tar den till slut över och som den parasit den är, börjar äta av sitt värddjur.
“Finance plays a key role, with several dimensions. Liberalised finance tends to metastasise, like a cancer. Thus, the financial sector’s ability to create credit and money finances its own activities, incomes and (often illusory) profits.”
Explosionen av finansiell aktivitet efter 1980 har påverkat produktivitetsutvecklingen negativt, i synnerhet efter finanskrisen. Vad som däremot har ökat är ersättningen till ledningsskiktet i företagen, dramatiskt. Denna ersättning har ofta länkats till värdet på företagets aktie vilket skapat incitament att fokusera på företagets aktie. Manipulering av redovisning och köpa tillbaka aktier för lånade pengar blev normala aktiviteter. Inget av detta tillför något substantiellt värde för företaget. I stället för att fokusera på företagets verksamhet och dess långsiktiga livskraft, genomsyras besluten i stället av kortsiktiga beslut baserade på personliga ekonomiska intressen. 
Monopol är ytterligare ett sätt att extrahera värden ur ekonomin:
“A part of the explanation for weaker competition is “winner-takes-almost-all” markets: superstar individuals and their companies earn monopoly rents, because they can now serve global markets so cheaply. The network externalities — benefits of using a network that others are using — and zero marginal costs of platform monopolies (Facebook, Google, Amazon, Alibaba and Tencent) are the dominant examples.”
Sista steget innan naken kriminalitet tar vid, även om skillnaden idag mest är akademisk, är också den mest obegripliga: den av myndigheter sanktionerade skatteflykten. Obegriplig därför att det vore så enkelt att stävja. Som vanligt är det politisk vilja som saknas. Ännu ett exempel på hur den politiska eliten springer den ekonomiska elitens ärenden (vilket förstås inte alls är så konstigt då de idag är en och samma person):
“A disreputable aspect of rent-seeking is radical tax avoidance. Corporations (and so also shareholders) benefit from the public goods — security, legal systems, infrastructure, educated workforces and sociopolitical stability — provided by the world’s most powerful liberal democracies. Yet they are also in a perfect position to exploit tax loopholes, especially those companies whose location of production or innovation is difficult to determine.”
“Needless to say, not only US corporations benefit from such loopholes. In such cases, rents are not merely being exploited. They are being created, through lobbying for distorting and unfair tax loopholes and against needed regulation of mergers, anti-competitive practices, financial misbehaviour, the environment and labour markets. Corporate lobbying overwhelms the interests of ordinary citizens. Indeed, some studies suggest that the wishes of ordinary people count for next to nothing in policymaking.”
Läs den sista meningen en gång till: ”En del studier visar att vanliga människors preferenser inom politiken har liten eller ingen betydelse.” Detta är en allvarlig anklagelse, men som jag instämmer med till fullo. Kan våra ”liberala” demokratier ens kallas demokratiska när eliten köper inflytande över den demokratiska processen? Tyvärr lyser denna självinsikt med sin frånvaro över de förkrympta tankarna på Stockholms gator. Här är realliberalernas dogmer satta i sten, eviga och ofelbara.
Wolf avslutar med samma varning som Marty Lipton uttalade för fyrtio år sedan:
“We need a dynamic capitalist economy that gives everybody a justified belief that they can share in the benefits. What we increasingly seem to have instead is an unstable rentier capitalism, weakened competition, feeble productivity growth, high inequality and, not coincidentally, an increasingly degraded democracy. Fixing this is a challenge for us all, but especially for those who run the world’s most important businesses. The way our economic and political systems work must change, or they will perish.”
Yves Smith på Naked Capitalism ser det positiva i Wolfs artikel som sådan, men påpekar sedan mycket riktigt att det egentligen inte är nya insikter han presenterar. Det mesta är sådant som mer oberoende och kritiska röster sagt om paradigmet länge. Men vars röster av lätt insedda skäl inte har samma upphöjda position i centrum av det offentliga samtalet som Martin Wolf:
“On the other, Wolf is a barometer of leading edge conventional wisdom, so his calling out rentiers and Big Finance is a sign of a major shift underway, if nothing else, splits among the elites. Admittedly, the editors downplayed both of Wolf’s big points via their title and subhead, and Wolf arguably buried his lede by a first explaining that all is not well in the economy, a fact that in fairness may not be obvious to the top 10%ers that constitute the pink paper’s audience.”
Den politiska vänstern har sagt samma sak under lång tid, om än mindre insiktsfullt. Ett faktum som ligger bakom svårigheten för somliga att idag medge att den egna ideologins påståenden om verkligheten bygger på synnerligen lösa grunder. Vad som är nytt idag är att insikten också nått de ansvariga; beställarna, arkitekterna, byggarna. Konsekvenserna är nu så uppenbara att inte ens den mest rabiata marknadsfundamentalist längre kan blunda för dem. Hur gärna de än skulle vilja. Frågan uppstår då hur man hanterar sin besvikelse i en sådan situation. Man kan antingen förneka saken och fortsätta låtsas som att allt är under kontroll, att vi lever i den bästa av världar. Att det inte kan vara på något annat sätt då varje alternativ är sämre och om något möjligen behöver ändras handlar det bara om lite finjustering i marginalen. Det är den taktik de svenska realliberalerna och de så kallade nyoptimisterna föredrar. Att stoppa huvudet i sanden och vissla. De har investerat hela sin personliga prestige i en juvenil och idealistisk libertarianism vars banala axiom om radikal individualism slutligen avslöjats som nihilistisk rappakalja kamouflerad med högstämda ord som frihet, realism och objektivism. Det är förståeligt på ett psykologiskt plan, men förstås oacceptabelt på alla andra. Eller så kan man göra ett mer hederligt och moget val och acceptera nederlag, ta ansvar för sina tidigare åsikter och gå vidare. Lite stukad möjligen, men i alla fall med hedern i behåll.
Yves Smith påminner också om att det fanns röster som varnade både för finanskrisen och för ilskan efteråt om inte bördorna fördelades rättvist.
“So why have economists who got it right, early, like Hudson and Johnson, been largely ignored as their colleagues chewed over why the recovery was so weak? Why, until a few years ago, was the work of Emanuel Saez and Thomas Piketty on rising inequality, politely noted but not seen as a cause for concern?
Johnson had it right. As he and others, including yours truly, pointed out, the priority after the crisis was restoring status quo ante and not a reset, as occurred in the wake of the Great Depression. And the authorities convinced themselves they’d done a good job because they didn’t see evidence that the pain was more than the patient would tolerate. But the riots did come. It was in the form of Trump, and Farage, and Johnson.”
Hon nämner också den blinda fläcken i Martin Wolfs artikel att globalisering inte skulle ha någon effekt på lägre produktivitet och ojämlikhet:
“And this blowback likely explains the odd emphasis in the article, of denying that globalization has played much of a role in the story of flagging first-world growth and rising inequality. One economist dismissed Wolf’s assertion: “The claim is absurd on its face.” Wolf acknowledges that a lot of manufacturing moved to China. The Stolper-Samuelson theorem led to the conclusion that in sectors exposed to international trade, lower-skilled laborers in generally high-skill countries will suffer as trade volumes rise. Wolf airily responds with what amounts to ‘Let them eat training.’”
Hon avslutar med en realistisk ton:
“While it’s easy to decry Trump’s theatrics and bullshitting, it seems awfully naive to see the recent Corporate America public recanting of shareholder capitalism as more than a combination of eyewash and self-delusion. Even though CEOs don’t like short-termism much, they are badly out of the habit of being accountable to broader constituencies, particularly workers. It’s hard to see their old habits changing any time soon.”
Jerome Roos i The New Statesman gör en intressant analys av ekonomisk och politisk maktkoncentration i ett längre perspektiv:
”By opposing the “bad” capitalism of the unproductive rentier to the “good” capitalism of productive enterprise, however, the conventional liberal narrative overlooks the fact that the two are inextricably entwined. Such thinking relies on an idealised but entirely theoretical version of capitalism that is pure, uncorrupted and far more benign than it is, or has ever been or, in all likelihood, ever will be.
The reality is that the concentration of wealth and power in the hands of a few privileged rentiers is not a deviation from capitalist competition, but a logical and regular outcome. In theory, we can distinguish between an unproductive rentier and a productive capitalist. But there is nothing to stop the productive, supposedly responsible businessperson becoming an absentee landlord or a remote shareholder, and this is often what happens. The rentier class is not an aberration but a common recurrence, one which tends to accompany periods of protracted economic decline.”
Han är inte heller övertygad om att företagsledarna själva är kapabla att åtgärda något de själva är upphovet till, och dessutom är djupt involverade i. Ingen skulle komma på tanken att fackföreningar skulle sätta sina medlemmars löner själva:
“The FT now calls on “leaders in the boardroom and beyond” to help “reset” capitalism and create a more dynamic and inclusive economy. It is a nice sentiment that would certainly do well over Champagne around the campfire at Davos. But the idea that capitalism’s reset button – if such a thing could be said to exist – might be safely pressed from the boardroom is not supported by the lessons of history.
Indeed, if history teaches us anything, it is that the wealthy and powerful have almost no incentive to limit their political and economic privileges – and the systems they have put in place will only serve to entrench them further. When the billionaire investor Warren Buffett discovered that the US government asked for a far smaller fraction of his income than it did from his secretary, he reflected: ‘There’s class warfare, all right, but it’s my class, the rich class, that’s making war, and we’re winning.’”
Jennifer Burns, som skrivit en välvillig bok om Ayn Rand och nu arbetar på en bok om Milton Friedman (med största sannolikhet precis lika välvillig), tar i ett inlägg i Financial Times Friedmans princip om aktieägarvärdet i försvar. Tyvärr är hennes argument oavsiktligt komiskt. Hon påstår att det inte är för mycket girighet som är problemet, utan för litet:
“But bringing back the Friedman doctrine would bring much-needed clarity to discussion of the role of the corporation. Americans are just waking up to the possibility that many big tech companies are not public-spirited entities that just happen to make a profit on the side. Would this recognition have come sooner without what Friedman called ‘the cloak of social responsibility?’”
Inte ens den mest troskyldige kan väl ha misstagit management- och pr-konsulternas snömos om socialt ansvarstagande och högstämda paroller som ”Bring people closer together” eller ”Don’t be evil” som något annat än väl inövade fraser?
Samma poäng gör Jeffrey Sachs i en insändare i samma tidning ett par dagar senare:
“The point of the criticism is not to make corporations ‘benevolent’, as Ms Burns writes, but to make them less harmful. Profit maximization by companies should not be pursued through willful harm to others, such as through financial trickery, shadowy tax practices, environmental destruction, unsafe workplaces, bribery or self-serving lobbying. Friedman failed to enunciate clearly the standard of ‘Do No Harm’, and thus wittingly or unwittingly gave licence to relentless corporate abuses in the name of shareholder wealth maximization.”
Att man ens ska behöva argumentera för ett korrekt etiskt handlande är ett slående, men belysande, exempel hur lågt vi alla sjunkit.
Här är en mycket bra artikel från 2013 av Lynn Stout:
“To understand why shareholder primacy can be compared to fishing with dynamite, it is useful to start by recognizing an awkward reality: there is no single “shareholder value.” Shareholder primacy looks at the world from the perspective of a Platonic shareholder who only cares about one company’s share price, at one moment in time. Yet no such Platonic entity exists.”
Och här är ett kort, men mycket effektivt klipp för den som nu tröttnat på att läsa mer om saken:
Andreas Cervenka gör en förvånansvärt detaljerad och överlag korrekt genomgång i Sveriges mest ointressanta dagstidning, Dagens Industri. Men något mycket viktigt saknas i hans text. Nämligen personligt engagemang, pekande fingrar och välavvägda omdömen. Den innehåller bara loja beskrivningar och avmätta skildringar. Han har inget att säga om vare sig ursprunget; djupgående moraliska röta, eller konsekvenser; dödlig ojämlikhet, till vad hans text handlar om. För Dagens Industri är all ekonomisk aktivitet obestridlig och teoretisk, men också opersonlig och ansiktslös. Den existerar bara som siffror och nummer som kan kvantifieras och mätas; som ska höjas eller sänkas, vinnas eller förloras. För mig är all ekonomi människor, enskilda, högst levande människor. Som sådan kan den inte frikopplas från etiska eller politiska överväganden.
För oss grubblande individer är en annan aspekt också av vital betydelse: vad gör denna oavlåtliga konkurrens och materiella strävan som livets övergripande essens med oss som människor? Att den underbygger själslig förbättring håller jag som osannolikt. I stället vädjar denna strävan till våra sämsta instinkter, instinkter som först förstärks, och sedan exploateras. En känsla av tomhet och besvikelse är resultatet. Vi har vänt ryggen till hela vår historiska visdom som i alla tider hävdat alternativa värden som mänskliga mål att se upp till. Förändringar i samhället kan börja först efter att uppfattningen om var moralens gränser går har skiftat. Vad vi anser vara moraliskt tillåtet, moraliskt försvarbart, moraliskt gott. Därför är all aktivitet i samhället också en fråga: är det så här vi vill ha det? Är detta verkligen det bästa vi kan åstadkomma? Vi har alla ett val.