Liberalismens förlorade heder – Kap. 8
Varför har neoliberalismen med sin radikala och ensidiga politiska doktrin och libertarianismen med sin extrema människosyn blivit så framgångsrika i ett tidigare så egalitärt präglat land som Sverige? Fyrtiofem år efter att Friedrich Hayek och Milton Friedman (Friedman fick priset 1976, inte 1967.) kom till Stockholm för att hedras och femton år efter att David Harveys A Brief History of Neoliberalism kom ut, ska nu Jenny Andersson vid Uppsala Universitet leda ett forskningsprojekt för att studera frågan. Kan vetenskapen bidra till att bända upp rustningen på den stelnade dogm som eliten inom politiken och medierna med stigande hjälplöshet och allt mer ihåliga argument nu desperat försöker ärerädda sig själva och sin ideologi med? Min egen tilltro till den svenska elitens förmåga till introspektion och självrannsakan är låg efter så lång tid av blind övertygelse. Men jag vill inget hellre än hysa välvilja och förtröstan. Tyvärr övertygar hennes långa artikel i Respons (som jag här betraktar som en programförklaring till forskningsprojektet) mig endast delvis.
Hon inleder visserligen sympatiskt med att peka ut Assar Lindbeck, inte bara som en av de ledande introduktörerna av den akademiska neoliberalismen i Sverige, utan också som aktiv propagandist för neoliberal praktik. Det är pikant i sammanhanget då Lindbeck, enligt insatta källor, under många år var den drivande personen i kommittén som valde ut pristagare till Riksbankens PR-kupp, Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Alltså samma institution som nu betalar för forskningsprogrammet Nyliberalism i Norden – Ett nytt historiskt fält. (Använder Riksbanken möjligen denna pekuniära gåva som avlatsbrev för gamla försyndelser och kastar med Assar Lindbeck som bondeoffer för att sockra budet? Jag spekulerar förstås, men om det är sant, inte mig emot. Vetenskapen avancerar som bekant en begravning åt gången.)
Mina invändningar kan grovt delas in i två, sammanhängande delar: dels hennes påståenden om verkligheten, och dels hennes teoretiska utgångspunkt. Dessa två är ömsesidigt beroende av varandra. Den första är deskriptiv, medan den andra är normativ. Jag anser att delar av den deskriptiva är historiskt inkorrekt, medan den normativa – det val som vi själva kan påverka – är ett fatalt misstag. Tillsammans exkluderar dessa två malörer stora delar av den rådande och vedertagna forskningen om neoliberalismen som sker på andra språk än svenska. Trots att denna forskning idag är omfattande och i allra högsta grad etablerad, väljer hon att inte basera sin undersökning i den. I stället lanserar hon en ny terminologi, Nyliberalisering:
“Nyliberalismens historia i Norden är sannolikt inte bara en historia, utan snarare en fråga om olika lager av marknadsreformer av olika slag. Vi har valt att kalla detta för nyliberalisering, för att komma bort från frågan om nyliberalism som -ism och betona förändring som historisk process.”
Att införa nya begrepp när gamla fungerar alldeles utmärkt är sällan en bra idé. Det adderar redundanta termer som sedan måste förklaras, vilket fördunklar processen. Vad man eftersträvar är ju tvärtom att rensa och klargöra. I det här fallet är det dessutom helt överflödigt när det redan finns ett internationellt etablerat namn på begreppet i fråga, Neoliberalism. Det fungerar lika bra på svenska och är också det namn deltagarna själva på Mont Pèlerin Societys första möte 1947 gav den politiskt-ekonomiska teori de så framgångsrikt skulle komma att förändra världen med. (Inte 1953 som felaktigt uppges i artikeln.) Forskare kan inte, får inte, vara så här nonchalanta med så fundamentala begrepp inom den egna forskningen. Ett korrekt vetenskapligt agerande bör vara det motsatta: bryt ned begreppet i detalj med målet att nå fram till en definition som är tillräckligt avgränsad för att dels kunna analyseras, och dels kan accepteras av en tillräckligt stor andel av forskarkåren. Jag hävdar med bestämdhet att detta till och med redan är gjort. Men hon viftar obekymrat bort begreppet och fläskar på med inte mindre än fem (!) adjektiv för att understryka varför hon inte vill gå till botten med detta för hennes egen forskning så fundamentala begrepp: “Begreppet nyliberalism är på många sätt djupt problematiskt och används ofta på sätt som är både uttalat normativa, anakronistiska, ahistoriska och anonymiserande eller aktörslösa.”
Jag tar dem alla i tur och ordning. Att någon använt begreppet i normativt syfte är inget argument, det är ett deskriptivt påstående, så det kan vi lägga åt sidan med en gång. Påståendet att vår tids mest hegemoniska politiska ideologi skulle vara anakronistisk eller ahistorisk gränsar till det absurda. Till sist: nyliberalismen framstår som anonym eller aktörslös bara för den som vill betrakta den som amorf och utan egen agens. Men det kan man säga om vilken politisk teori som helst, vilket vi inte gör. I stället analyserar vi vad teorierna består av, vilka som driver dem och vems intressen de gynnar respektive missgynnar. Varför inte behandla neoliberalismen på samma sätt? Liberalism, socialism, konservatism är alla ismer. Alla används i normativt syfte, de är mer eller mindre anakronistiska och ahistoriska, och utan vidhängande politiska rörelser är de aktörslösa. Ingen skulle komma på tanken att ersätta dem med nya begrepp. Av de titlar i den litteraturlista hon bifogar som jag kommenterat här (Mirowski-Plehwe – The Road From Mont Pèlerin och Slobodian – Globalists) är detta förhållningssätt regel. Ingen avstår från att definiera vad neoliberalismen är, vad den betyder och vilka grupper i samhället som förespråkar den. Tvärtom, det är det enda dessa böcker handlar om. De är explicita och beskriver i detalj neoliberalismens historia, likväl som dess ideologi och praktik.
Förutom nyliberalisering anger hon ytterligare ett forskningsteoretiskt begrepp som enligt henne är mer adekvat i det här sammanhanget: “Nyliberalisering har antagligen, med en term lånad från sociologen Ted Porter, en thick historia; den är förankrad över tid i övergripande lager av mening, kausaliteter och olika aktörskonstellationer, som alla har sin uppfattning om det ‘goda samhället’.” Låt oss bortse från flosklerna om “tid”, “lager av mening” eller “aktörskonstellationer” och i stället fokusera på det “goda samhället”. Hon använder det även när hon beskriver Hayek och gruppen kring honom när de samlades efter andra världskriget och bildade Mont Pèlerin Society. Men vi får ingen närmare definition vad detta “goda samhälle” är. Och denna ovilja att använda politiska förklaringar är avslöjande. Om hon använde mer adekvata definitioner skulle skillnaderna mellan de olika ideologierna och vad de menar med ett gott samhälle, framträda i all sin nakenhet.
Med begreppet tjock historia klarnar hennes val av forskningsansats. Denna tjocka historia grundar hon i en ovilja att tolka samhällsförändringen – nyliberaliseringen – från ett politiskt perspektiv. Detta genomsyrar sedan hela hennes programförklaring. Men detta val av undersökningsmetodik är riskfyllt ur forskningssynpunkt. Det låser undersökningen till en viss riktning, underlåter en annan och lägger därmed grunden till skeva resultat. Men hon tycks vara helt öppen med detta val och upprepar argumentet flera gånger. Hon hävdar dessutom att den stärker en ledande hypotes, nämligen att nyliberaliseringen måste betraktas som en utveckling inifrån, inte en utifrån kommande MPS-konspiration. Men alla samhällsförändringar är i huvudsak inifrån kommande. De kan inte vara annat. Anledningen till det är att intressen i samhället överlappar varandra. I det här fallet delar den ekonomiska eliten, den politiska högern och MPS samma ideologi och materiella intressen. Att hänvisa till konspirationer utifrån är argument som till och med gästprofessorer bör undvika. Vad MPS däremot bidrar med är hjälp att skapa en intellektuell grogrund, bereda vägen för, och legitimera åsikter i samhället som utan deras hjälp inte blivit lika framträdande.
Följande citat är talande för hennes strävan att undvika den politiska dimensionen i hennes undersökning: “Som historiker bör man vara försiktig med att fördela ansvaret mellan vänster och höger och snarare öppna för att stora samhällsförändringar har komplicerade aktörsrelationer och också skiftande motivationer och rationaliteter över tid.” Det är en truism att säga att en forskares roll inte är att fördela ansvar. Men om resultatet av den egna forskningen skulle visa att den ena politiska sidan har ett större ansvar än den andra, är det forskarens förbannade skyldighet att påtala detta. Sanningen har ingen ideologi, den bara är. Hon återkommer till detta upprepade gånger vilket för mig understryker den tyngd hon lägger vid detta. Hon påstår att, “[…] förändringar i kultur och föreställningar som gjorde att marknaden kom att ses som en accepterad del, inte bara av eliter, utan av breda rörelser och folklager i Norden.” Detta är en grov överskattning av vad breda rörelser och folklager betyder. Privatisering av utbildningsväsendet och sjukvården har aldrig haft stöd av breda rörelser. Den acceptans som finns utanför de ideologiskt och ekonomiskt motiverade har till stor del skapats av den massiva indoktrineringsindustri som det politiska, mediala och akademiska etablissemanget består av.
Hon säger vidare att välfärdsstaten under 80- och 90-talet blev ett slagfält och “[…] därmed bröt mot den relativa konsensus som präglat efterkrigstiden.” Menar hon på allvar att den välfärdsstat som socialdemokratin byggde upp under efterkrigstiden gjordes i samförstånd med borgerliga partier? Har hon aldrig hört talas om Ture Königson? Var kommer denna monumentala historiska amnesi från? I princip alla politiska förslag på välfärdsområdet eller arbetsmarknadspolitiken som lades fram av socialdemokratiska regeringar motarbetades av den borgerliga oppositionen. Kan hon ge ett exempel på en reform som antagits med acklamation antingen på Helgeandsholmen eller vid Sergels Torg? Den “relativa konsensus” inom politiken hon pratar om är en ren fantasi. Orsakerna till den förändrade situationen är att väljarkåren fragmentiserats som en avspegling av den socioekonomiska utvecklingen och att socialdemokratin inte längre kan diktera villkor och peka med hela handen som den en gång kunde. Jag tolkar hennes påstående som främst ämnat att underbygga den teoretiska forskningsansatsen om att undvika den politiska dimensionen i undersökningen. (En moderat partisekreterare utan skrupler eller kunskap kan man möjligen ha överseende med när hon hävdar att det egna partier var drivande för demokratins införande när de i själva verket var ivriga motståndare, men samma förlåtande attityd är svårare att uppamma för idéhistoriska forskare som rimligen borde veta bättre.)
Hon fortsätter att relativisera neoliberalismens politiska rötter när hon skildrar dess historia under mellankrigstiden. “En del av dessa nyliberaler var fascister, en del var avfallna socialdemokrater, många var judar och vittnen till kapitalförstörelse och antisemitism under kriget.” Så här beskriver hon Hayek och gruppen kring honom när de finansierade av näringslivsintressen gick samman och bildade Mont Pèlerin Society. “Dessa ”goda samhället”-tänkare stämmer inte med bilden av nyliberaler som dogmatiska hayekianer, men de hade inte heller så mycket gemensamt med dem som, likt Assar Lindbeck, var socialdemokrater, fackföreningsaktiva eller planerare, och som på 60- och 70-talet upplevde att välfärdsstaten hade skapat nya problem i samhället som bara kunde lösas genom förändringar i dess organisation utan att de för den skull tänkte på sig själva som nyliberaler.” Om man inte visste bättre är det lätt att få intrycket att neoliberalismen på ett politiskt spektrum ligger någonstans snett till höger om mitten när den i själva verket befinner sig långt ut på högerflanken. Till vissa delar i demokratins utmarker. Den är ovillkorligt allierad med de näringslivsintressen som finansierar den. Ludwig von Mises var anställd av Wiens handelskammare i tjugofem år och motarbetade med alla medel fackföreningar och sociala reformer. Hayeks marknadsmysticism överlappar helt med den ekonomiska elitens intressen. Varför hon är så angelägen om att sprida tvivel om detta är svårt att förstå.
Efter att beskrivit hur en sittande koalition av socialdemokrater och liberaler på Island sålde ut sina fiskevatten frågar hon triumfatoriskt vem som då är nyliberal? Svaret är att den som propagerar och implementerar en ideologi, också är denna ideologi. Om någon tidigare omfamnat en ideologi, men nu förespråkar en annan, är irrelevant. Om något är det ett bevis på ideologins dominans när dess opponenter lagt ned vapnen och anammat ideologin. Människor är alltid i högre grad föränderliga än ideologier. De politiska ideologierna har sin grund i materiella, klassbaserade intressen. Så länge dessa existerar, existerar också ideologierna. Ideologin kan ändra taktik när omständigheterna så kräver, men målet är alltid detsamma. Inte på någon punkt, i något av hennes exempel, är det ideologin som anpassat sig. Det är alltid tvärtom, vilket gör hennes exempel överflödiga, historiska analys vilseledande och, betydligt mer oroväckande, det gör hennes forskningsansats problematisk.
Utgångspunkten att till varje pris undvika att diskutera politiskt ansvar är obegripligt i ljuset av vad jag betraktar som en självklarhet: att neoliberalismen i första hand är en politisk teori, och i andra hand en ekonomisk. Det har Quinn Slobodian övertygande visat i sin bok Globalists. Om man utgår från en opolitisk tolkning, och inte vågar tillstå att neoliberalismen är en politisk doktrin, har man redan gett upp. Jag vill gå längre än så: att hävda att neoliberalismen inte är en höger-vänsterfråga, är i sig ett politiskt ställningstagande. Att bortse från politik, är politik. Om man redan från början har bestämt sig för att neoliberalismens framgång inte är politisk kan man inte ens analysera vad neoliberalismen är. Hon utesluter med andra ord viktiga delar av undersökningsobjektet redan innan undersökningen börjar. Om det existerar eventuella politiska bindningar är något undersökningen ska belysa. Den vetenskapliga metodens första princip måste vara att inleda varje undersökning med öppet sinne, inte med villkor och förbehåll.
En bestickande konsekvens av detta synsätt är att varken intressegrupper, politiska partier eller ideologier inte antas ha någon roll som bakomliggande orsaker till politiska förändringar i samhället. Men är inte detta ett ypperligt tillfälle att med vetenskapliga metoder bidra till att göra definitionen av neoliberalismen mer konkret och empirisk? Att förankra den i en specifik tid och en speciell plats? Är inte det vad vetenskapen ska göra? Är inte det vetenskapens roll? Riksdagens protokoll är offentliga och sökbara, likaså mediadatabaser. Varför inte tillämpa en smula hederligt, vetenskapligt fotarbete och analysera vilka krafter som förskjuter opinioner och politiken i samhället? I skön förening skapar akademiker argumenten, medierna formar opinioner och politikerna skördar sedan vad dessa har sått. Kom inte till mig och hävda att detta inte har sin grund i politiska motivationer.
När hon till sist kommer till situationen i Sverige och Norden undanröjs alla betänkligheter jag eventuellt haft om min egen kritik mot hennes programförklaring. Hon diskuterar den politiska diskussionen i Sverige på nittiotalet i efterdyningarna av den lånebaserade fastighetsbubbla som följde på avregleringen av kreditmarknaden under 80-talet. Slutsatsen av detta neoliberala politiska beslut var förstås ännu mer av samma politik, som hon säger, “att välfärdsstatens arkitektur måste tänkas om”. “I denna process var både moderater, folkpartister och socialdemokrater aktiva, och ideologi verkade spela mindre roll än en förskjutning inom elit och expertis.” Detta är ett ytterst märkligt påstående. Det är uppenbart att ideologin spelade en huvudroll här. Hon förnekar till och med förekomsten av kausala samband mellan ekonomiska kriser och neoliberala reformer! (Philip Mirowski har skrivit en hel bok som vederlägger just detta. Den heter Never Let A Serious Crisis Go to Waste och den förekommer som nummer nio i hennes egen litteraturlista. Här är en aktuell intervju med Mirowski om just detta.)
Alla politiska förslag, alla lösningar som föreslogs och sedan drevs igenom, var mer eller mindre grundade i en övergripande neoliberal ideologi att förskjuta statens roll från arbetstagarens och det gemensamma, till företagens och kapitalets. Det är kärnan i alla politik från höger. Efter omfattande offentliga kampanjer kom denna av ideologin skapade kris som en skänk från ovan att driva genom ännu mer av samma medicin. Eftersom det är en politisk teori till höger är det inte förvånande att personer från dessa grupperingar också spelade en primär roll i denna utveckling. Det mest intressanta ur forskningshistoriskt hänseende är anomalin. I det här fallet varför också socialdemokratiska politiker och teknokrater aktivt bidrog i denna rörelse och agerade mot sina egna väljares intressen. Den enda förskjutning som skett är inom socialdemokratin och närstående organisationer. Göran Perssons stulna citat från Ernst Wigforss, “den som är satt i skuld är icke fri” var början (eller slutet) på socialdemokratins keynesianska kapitulation. Nu är alla budgetposter kostnader, aldrig investeringar. Och kostnader ska alltid minskas. Med detta filosofiska ställningstagande om den finanspolitiska inriktningen övergav socialdemokratin sin progressiva själ och stämde in i den neoliberala kören.
När hon till slut ska knyta ihop sina resonemang blir slutsatserna helt följdriktigt mer av samma tveksamma historiska analyser och ovilja att tolka utvecklingen i politiska termer: “Kanske kan nyliberalism förstås som ett nytt slags allians eller historisk kompromiss mellan eliter och den breda massan, kring ett visst löfte om social rörlighet och frihet? Kanske lever vi då i en tid när ihåligheten i detta löfte blivit tydligt och i sin tur utlöst sociala reaktioner.” Jag erkänner att jag inte vet vad hon syftar på med “allians” eller “historisk kompromiss”. Låt oss acceptera denna kompromiss mellan eliten och den breda massan som en sanning. Hur uppkom den? Vem låg bakom att den breda massan plötsligt identifierade sig med eliten? Det är ju inte eliten som har kompromissat. De som gått tomhänta från förhandlingsbordet de senaste fyrtio åren är ju de lägre klasserna. De från mitten och uppåt har belönats med skattesänkning efter skattesänkning. Företagen har fått varje avreglering de pekat på och privatiseringar har överfört enorma tillgångar från det allmänna till enskilda individer. Någon har lovat mer än de kan hålla, så mycket är sant. Vem denna någon är, har varit uppenbart för alla, hela tiden. Det gäller bara att tänka fritt, snarare än rätt.
Jag delar hennes åsikt att decennierna från 70-talet och framåt var oerhört transformativa. Även åsikten att samhällskontraktet förändrats i grunden delar jag. Men våra respektive tolkningar av vad som orsakade denna transformering och hur vi bör gå tillväga för att förstå den, kan knappast vara mer antitetiska. Hon vill inte “peka på särskilda ansvarsförhållanden”; jag betraktar det som vetenskapligt tjänstefel att utesluta eventuella ansvarsförhållanden. Den neoliberala revolutionen är endast en av många samhälleliga transformeringar i historien. Skedde även dessa utan drivande orsak? Hon hävdar en ”politisk och folklig legitimitet”; jag hävdar att detta är felaktigt och den eventuella legitimitet som har funnits var ytlig och skapad. Hon avslutar stilenligt med ett samhälle fritt från orsakssamband. “En del av nyliberaliseringens förklaring finns antagligen i en svår fråga om människors levda erfarenhet och förväntningar på samhället omkring sig.” För henne tycks förändringar i samhället bara ske. Det kan vara slumpen, kanske via etern i luften, möjligen stjärnornas inbördes förhållande. Men aldrig någon aktör, aldrig någon politik, aldrig någon medvetenhet; inga samhällsklasser förekommer, ingen elit; hierarkier existerar inte, inte heller asymmetriskt inflytande. Det är ett samhälle som passar en vetenskaplig undersökning där varken makt, politik eller människor existerar.
Om det stämmer som hon säger att “nyliberaliseringen” har gått längre i Sverige än de övriga nordiska grannländerna skapar denna diskrepans ett ypperligt tillfälle att försöka förstå varför genom en komparativ undersökning mellan de nordiska länderna. Det är en jämförelse med unika möjligheter till signifikanta resultat då den inkluderar länder med relativt likartade förutsättningar. De har snarlik historisk utveckling och de står nära varandra kulturellt och socialt. Ett fullskaleexperiment har genomförts vars händelseförlopp bör gå att rekonstruera i nöjaktig detalj. Vilken samhällsvetenskaplig forskare vill inte delta i ett sådant enastående projekt? Men det kräver en mer omsorgsfull definition av ingående begrepp och en djupare förförståelse av historien. Men framför allt krävs en högre grad av vilja och beslutsamhet att våga gå till botten med de bakomliggande drivkrafterna – de politiska bakomliggande drivkrafterna – än vad Jenny Andersson presenterar i sin programförklaring.
Om man i stället förutsätter ett samhälle med aktörer som begår överlagda och målmedvetna handlingar, ibland som individer och ibland tillsammans med andra; ibland i snävt egenintresse och ibland för ett högre ändamål; ett samhälle med självständiga individer som kan och bör hållas ansvariga för sina handlingar. Hur skulle en undersökning av ett sådant samhälle se ut? Skulle den skilja sig från hennes? Skulle ansvar för samhällsutvecklingen kunna allokeras och faller skulden i sådana fall olika beroende på politisk inklination? Jag tror det. Jag anser att svaret i första hand bör sökas i frågan om hur och vem skapar de underliggande och gemensamma åsikter ett samhälle består av? Hur deras respektive styrka är fördelade och om det finns balanserande krafter som kan tygla ideologiska eller politiska excesser? I denna process spelar media en helt avgörande roll. Det är också den maktsfär som är slående frånvarande i hennes programförklaring. Men de politiska megafoner som går under namnet media (ibland med det meningslösa prefixet oberoende) kan inte på egen hand transformera samhället. För det måste fler av ett samhälles maktsfärer samverka. Jag kallar skeendet för fet förklaring.
I hennes avslutande litteraturlista kan man skönja – förmodligen oavsiktligt – en glimt om projektets inriktning genom vad den utelämnar. Inga böcker om ekonomismen och de neoklassiska nationalekonomiska dogmer som ligger till grund för så mycket av neoliberalismen är inkluderade; inga om hur politiserade media-monopol skapar konsensus och driver den i önskvärd riktning; ingenting om hur betalda akademiker i de så kallade tankesmedjorna bidrar till att påverka den gemensamma samhällsdiskursen; ingenting om libertarianismen, den extrema systerideologi som går hand i hand med neoliberalismen och fungerar som filosofisk överbyggnad och moraliskt ankare till neoliberalismens mer praktiska agenda. Men kanske mest anmärkningsvärt är frånvaron av kritik mot Riksbanken självt. Med galghumoristisk ironi är projektet finansierat av Riksbankens Jubileumsfond. Samma Riksbank som genom sitt köpta Nobelpris kanske är den institution som betytt allra mest, inte bara i Sverige utan även internationellt, för att legitimera och sprida den formalistiska pseudovetenskaplighet som stora delar av den ekonomiska vetenskapen består av. Samma politiska doktriner som också är kärnan i den neoliberala ekonomiska teorin. Den kritik som växer allt starkare internationellt mot de neoklassiska idéerna inom nationalekonomin lyser fortfarande med sin frånvaro här hemma i plaskdammen. Priset har med sin auktoritet spelat en ojämförligt stor roll i att förskjuta acceptansen för vad som är vetenskap och vad som är politik. Det har skrivits böcker om dess destruktiva inflytande, och varje år i början av december, när svensk media frossar i högfärdig patriotism, fylls internationella medier av sarkastiska kommentarer. Och varje gång någon ny matematisk formel med axiomatiska ingångsvärden och orealistiska slutsatser belönas, sjunker dess prestige ytterligare.
(När jag häromdagen satt vid skrivbordet och la sista handen vid den här texten kom ett järtecken i form av en ny bok, Nine Lives of Neoliberalism. En samlingsvolym redigerad av Dieter Plehwe, Quinn Slobodian och Philip Mirowski, baserad på ett seminarium som hölls i Berlin 2016. Den finns som open access här. Mer text för mig att läsa var det sista jag behövde, men den är mycket intressant och relevant för min övergripande diskussion och kusligt pregnant vad gäller Riksbankens så kallade Nobelpris. Philip Mirowski har ett bidrag i boken med den talande titeln, The Neoliberal Ersatz Nobel Prize. Hans mer akademiska och grundliga vidräkning med priset överensstämmer väl med vad jag endast flyktigt behandlat ovan. Jag kommer inte att ägna den allt för stort utrymme här. Då blir jag aldrig klar. Istället uppmanar jag alla att ladda ned den och läsa den i sin helhet. Det är ett kapitel i Sveriges moderna historia som förtjänar en bredare publik.
Mirowski beskriver hur det gick till när den mångårige riksbankschefen Per Åsbrink fick den briljanta idén att fira bankens 300-års jubileum med ett nyinstiftat Nobelpris. Tillsammans med Nils Ståhle, direktör för Nobelstiftelsen bearbetades Alfred Nobels arvingar som satte sig på tvären. De ansåg att det skulle strida mot Alfred Nobels testamente. Det riskerade dessutom att späda ut dess prestige. Men Åsbrink och Ståhle bearbetade familjen med Assar Lindbeck som drevkarl och de fick efter lock och pock klartecken att instifta ett parallellt pris, ett surrogat till minne av Alfred Nobel. Mirowski menar att syftet från början var politiskt. Åsbrink och Lindbeck var ideologiska opponenter till den svenska välfärdsmodellen. Deras mål var att göra riksbanken mer oberoende från dess ägare, den svenska staten, med syftet att minska dess makt över den ekonomiska politiken till förmån för teknokrater inom bankens väggar. Strategin var tvådelad. Första fasen innebar att omvandla politik till vetenskap med det nya priset, och sedan via detta surrogatpris höja statusen på rätt vetenskap, och därmed rätt politik. “The purpose of the prize was to elevate the stature of the economics profession, not to acknowledge its already hallowed status.”
Med en priskommitté dominerad av Assar Lindbeck och neoliberala ekonomer är det inte förvånande att också pristagare med likartade politiska åsikter har kommit att dominera. I kommittén fanns från dess bildande ända fram till 1995 minst en deltagare som samtidigt var medlem i Mont Pèlerin Society. 1994 avgick Assar Lindbeck från kommittén och MPS inflytande har sedan dess avtagit. Här är en lista från boken med pristagare som dels hade direkta kopplingar till MPS när de tilldelades priset, men också med pristagare som delade det neoliberala credot utan att vara medlemmar.)
En fråga som för mig ligger och pockar under ytan är hur djupt indoktrineringen av samhället har nått? Hon säger att de inte vill betrakta begreppet “som invektiv utan som analytisk beskrivning”. Problemet är ju att hon betraktar begreppet varken som invektiv eller analytisk beskrivning. Det är något som neoliberala företrädare ofta påstår, att det inte finns något som heter neoliberalism, eller att det bara är ett invektiv påhittat av vänsterns illvilliga medlöpare. Det är givetvis kvalificerat struntprat och en ytterst genomtänkt taktik att förleda. Varför en oberoende forskare accepterar denna eftergift är rent ut sagt obegripligt. Vad är hon rädd för? I en analys av neoliberalismen kan insatserna aldrig bli för höga. Man måste höja blicken och inse vad som står på spel. Det gjorde Hayek. Han betraktade alltid den potential som demokrati och folkrörelser innebar som ett större hot än Sovjetunionen. “In the neoliberal century, the Cold War was a sideshow to the main event of the rise of mass enfranchisement and the end of empire” (Slobodian 2018, s. 264). Om inte ens vetenskapen vill utforska neoliberalismens anti-demokratiska rötter, vem ska då göra det?
Min heliga vrede över elitens uppsåtliga lögner och samhällets institutionella hyckleri är fortfarande intakt. Jag ser forskningsprojektet dels som ett test på hur oberoende akademin verkligen är från sina finansiärer, och dels som en indikation på om vi äntligen kan skönja ett ljus i tunneln på det intellektuella förfall som Sverige genomlidit under så lång tid. Det är inte akademins roll att springa systemets ärenden. Tvärtom ska den utmana dess sanningsanspråk. När jag tänker efter är det egentligen det enda den ska göra. Jag hävdar på fullt allvar att det denna brist på oberoende och radikala ifrågasättande som gjort Sverige till både ett av det mest intellektuellt konformistiska och ett av det mest neoliberala landet i Europa. Jag hävdar också, med lika stort allvar, att det inte bara är högerlutande neoliberaler som bidragit till sakernas tillstånd. Vänsterns skuld är lika uppenbar, men långtifrån lika stor. Den har övergett sin traditionella ideologi till förmån för navelskådande och monomant vurm för människors biologiska identitet och därmed skapat en situation där högerns budskap i praktiken givits carte blanche att traderas oemotsagd. Med denna övertygelse ser jag med nöje och förväntan fram mot att i detalj nagelfara varje ingående begrepp, varje historisk analys, varje empiriskt påstående; varenda slutsats och konklusion deras projekt levererar. Alea iacta est!