Liberalismens förlorade heder – Kap. 10
Lögner, förbannade lögner och hyckleri. När den demokratiska vågen bröt genom aristokratins skyddsvallar i början på förra seklet gick det inte att styra genom kungörelser bakom gevärspipan längre. Eliten tvingades konstruera nya sätt att rättfärdiga sin makt på. Det George Orwell kallade nyspråk har sedan dess varit ett mycket framgångsrikt sådant. När Milton Friedman fick frågan vad syftet med Mont Pèlerin Society var, svarade han, “to promote a classical, liberal philosophy, that is, a free economy, a free society, civilly and in human rights.” Några år tidigare beskrev Friedman general Pinochets Chile som ett ekonomiskt och politiskt mirakel.
Hur kunde både mänskliga rättigheter och neoliberalismens snäva ekonomiska teorier bli de övergripande etiska och politiska doktrinerna för den globala politiska eliten under senare delen av nittonhundratalet? Det är den gåta som Jessica Whyte försöker besvara i sin bok The Morals of the Market: Human Rights and the Rise of Neoliberalism. Det är vår samtids stora mysterium: hur kunde vad som i århundraden betraktats som laster – girighet, frosseri och högmod – förvandlas till sina motsatser – generositet, måttfullhet och ödmjukhet?
Whytes börjar i den numera självklara utgångspunkten att neoliberalismen inte enbart är en strikt ekonomisk teori. Men hon går ett steg längre och hävdar att bakom de ekonomiska och politiska teserna ligger ett mer djupgående fundament, ett filosofiskt etiskt – ett böra. Ett moraliskt påbud som ligger till grund för de ekonomiska och politiska teorierna. Detta påbud betraktar en ren och oförstörd marknadsprocess som en första moralisk princip. Med denna analytiska definition som utgångspunkt, att neoliberalismen är en etiskt normativ doktrin, snarare än en korg ekonomisk teorier, faller mycket på plats. Om dess underliggande principer identifieras som etiska påbud, blir de praktiska doktrinerna lättare både att förstå och att implementera.
Med denna definition blir Neoliberalismen så mycket mer än enbart instrumentell. Den är en uppfattning om människan, hennes plats i samhället och underkastelse till systemet. Den övergripande metoden inom systemet, snarare än det eftersträvade målet, är det primära. Om det inte existerar något mål att sträva mot, spelar konsekvenserna av metoden mindre roll. Men att det inte existerar ett mål är förstås inte sant. Målet är uppenbart, att bibehålla rådande maktstruktur. Det viskas sotto voce mellan de införstådda, men det uttalas inte explicit. I stället används detta högst medvetna dubbelspråk. Somliga säger att hyckleri är oundvikligt inom politiken. Men det gäller i sådana fall livet i övrigt. En liten vit lögn här eller där för att underlätta den sociala samvaron är en sak, att den politiska eliten medvetet bryter kontraktet mellan dem själva och dem de representerar är en helt annan. Utan gränser eller moralisk återhållsamhet råder anarki. När anarki råder är makt rätt.
Bokens första delar fokuserar på de tidiga neoliberalerna kring Mont Pèlerin Society och hur de såg “civilisationen” som en distinkt moralisk, rasmässig och ekonomisk förutsättning för utveckling. En utveckling som går genom olika historiska faser. I den senare, och högre delen av utvecklingen, en där marknadsrelationer är överordnade, betraktas personliga lojaliteter och redistributiva åtgärder som uttryck för en förlegad tribalism som hotar de moraliska fundamenten för marknaden, och därmed samhället. Två olika samhällssystem kontrasteras mot varandra. Ett civilisatoriskt högre stående samhälle där marknadens principer råder. Där möts och samarbetar människor i rationella och ömsesidiga relationer till gagn för både individen och samhället. Lejonet och lammet lever sida vid sida, båda nöjda med sin lott. Mot detta ställs det politiska samhällssystemet vilket framställs som tvingande och domineras av konflikter mellan intressen som kräver sin rätt på andras bekostnad. I detta system är kollektiva (demokratiska) organisationer det främsta hotet. Fackföreningar och arbetarrörelser är civilisatoriskt regressiva. De hotar den ideala marknadsrelation.
“Hayek argued that the evolution from the ‘small band’ to the ‘Great Society’ required the abandonment of feelings of personal loyalty and egalitarian commitments more suitable to tribal existence. It required that the purpose-driven rules of small societies, in which individuals worked together towards shared ends, were replaced by abstract rules applicable to large numbers of strangers – and ultimately to all of humanity. From this perspective, the transition to the market economy was achieved through (deeply resented) breaches of the solidarity that governed earlier social relations. ‘Man’, Hayek contended, ‘has been civilized very much against his wishes.”
Marknadssystemet genererar fred och välstånd, medan demokrati leder till krig och konflikt. Expansionen av marknaden på politikens (demokratins) bekostnad, är därför gott och eftersträvansvärt – det moraliska valet. I detta marknadssystem placerar neoliberalismen rättigheterna. Dels med syftet att garantera individens rättigheter och för att bevara marknaden och dess immanenta hierarkier från oönskade politiska beslut, men också som moraliskt fundament på vilka de politiska och ekonomiska doktrinerna sedan kan implementeras. Hayek insåg att ett fritt samhälle inte kan överleva om inte människor tolererade en hög nivå av ojämlikhet. Ett framgångsrikt konkurrenssamhälle måste därför övertyga sina medborgare att avstå från att gemensamt med kollektiva medel störa marknadens processer.
Hayek betraktade den moraliska utvecklingen som evolutionär: “Morals develop, he argued, through the unconscious selection of the values and institutions that provide those who submit to them with the greatest benefits.” Om utgångspunkten att neoliberalismen strävar efter att ställa staten till marknadens aktörers förfogande är sann, krävs en positiv moralisk teori för att rättfärdiga detta. I Europa och Nordamerika hade marknadsrelationerna i samhället kommit längst, deras ekonomiska utveckling var högre än andras. De var det handfasta beviset på denna morals överlägsenhet: “Moral conceptions which do not prescribe particular aims but rather general rules limiting the range of permitted actions.”
Då konsekvensen av det betyder att demokratin måste kuvas – en naket elitistisk idé – måste argumenten vara motsvarande allomfattande och framstå som djupsinniga, men samtidigt vaga och undflyende. Regressiva budskap måste alltid vara möjliga att trovärdigt dementera; en bakdörr krävs i händelse av kritik och samtidigt skapa förutsättning för motstridiga tolkningar. Teorins förtjänster framställas därför ofta som dels predestinerade och dels så gynnsamma för hela samhället att alla andra val ter sig lönlösa och vars eventuella fördelar är försumbara i jämförelse med den egna. Albert O. Hirschman beskriver övertygande hur det går till i sin bok Den reaktionära retoriken.
När en politisk ideologi på detta sätt fokuserar på en övergripande moral och vad som logiskt bör följa efter denna, öppnar det för en heterogen skara av anhängare. Akademiska neoliberaler med Mont Pèlerin Society som nod, tyska ordoliberaler, libertarianer, Chicago-skolans monetarister och Chiles katolska teknokrater samlades alla under en gemensam teoretisk överbyggnad. Ivrigt understödda av den kapitalägande delen av samhället. Men även de som inte sympatiserar med neoliberalismens ekonomiska politik, har haft svårt att formulera kritik mot de filosofiska argumenten för negativa politiska rättigheter på bekostnad av sociala och ekonomiska rättigheter. Det är ingen tillfällighet att Milton Friedman fick sitt propaganda-Nobel 1976, och Amnesty International tilldelades fredspriset året därpå. De är samma andas barn.
Från den teoretiska redogörelsen av hur högern approprierade mänskliga rättigheter och försköt definitionen till egen fördel, ger Whyte exempel på hur det gick till i praktiken och hur internationella organisationer gjorde sig medskyldiga när de accepterade mänskliga rättigheter som snävt politiska, men samtidigt uteslöt de rättigheter som verkligen betyder något, de som gör skillnad och de som har ett pris i form av makt och pengar: de ekonomiska.
För att förstå hur detta gick till är det belysande att gå tillbaka till perioden efter andra världskriget när avkoloniseringen av världen tog fart på allvar. Att länder sökte befrielse och politiskt självbestämmande innebar ett avsevärt hot mot den ekonomiska exploatering som är kolonialismens kärna. Ludwig von Mises skrev att, “the principle of each nation’s unrestricted sovereignty’ is a challenge to all other nations.” Argumenten som användes är välkända: äganderätten är okränkbar och den “fria” marknaden är inte bara det bästa alternativet för ekonomisk utveckling, den är också ensam om att omfatta hela mänskligheten. Att försvara mänskligheten innebar att underkasta sig den internationella marknadens frihet.
När den antikoloniala rörelsen efter den initiala politiska kampen, alltmer inriktades på ekonomiska självbestämmande, bytte neoliberalerna fokus och hävdade att imperialismen var ett politiskt problem, inte att kapitalismen i sig var problemet. Utmaningen bestod i att formulera en ny civilisatorisk standard i en värld av oberoende nationer. Deras vision av en global marknad krävde bindande juridiska lagar för att skydda marknadsdeltagare, förhindra konfiskering och diskriminerande behandling av icke-medborgare. I praktiken de tidigare kolonialherrarna. Det är i detta ljus man bör betrakta GATT, WTO och Världsbanken, men också EU. En sentida variant av imperialism. Nu är värjorna och musköterna ersatta av avtal och juridik, med implikation av frivillighet och jämlikt utbyte. En fredlig marknadsrelation har ersatt en politisk relation präglad av konflikter: The Washington Consensus.
Avkoloniseringen underminerade rättigheterna till fritt varuutbyte. Det var denna argumentation som neoliberalerna skulle använda för sin motattack på vad de såg som en regression av utvecklingen när imperierna föll samman efter andra världskriget. I retoriken om mänskliga rättigheter fann de ett medel för att legitimera interventioner och pressa de postkoloniala länderna att acceptera universella lagar ämnade att freda den internationella marknaden.
Jessica Whyte skildrar hur Amnesty International, Human Rights Watch och Läkare utan gränser implicit accepterade neoliberalismens antipolitik. En hållning som försvarar den neoliberala definitionen av mänskliga rättigheter vars syfte i första hand är att bevara marknaden och dess immanenta hierarkier från politisk förändring. Denna ovilja att se marknaden som en struktur för att upprätthålla politiska och ekonomiska ojämlikheter, står i skarp kontrast till frånvaron av kritik när militärt mäktiga länder efter eget behag tvingar på mindre mäktiga länder marknadens moral med högtravande fraser om mänskliga rättigheter. Den marknadsliberala rörelsen förstod att det nya användandet av mänskliga rättigheter kunde användas för att bistå deras egna strävanden att stadfästa en moralisk grund för det globala kapitalet.
Whyte använder Chile och den franska systerorganisationen till Läkare utan gränser, Liberté sans Frontièr (LSF) som exempel på hur den neoliberala strategin gick till i praktiken. När den neoliberala juntan i Chile definierade problemet som politiskt, och lösningen som juridisk, bidrog hjälporganisationerna att legitimera den neoliberala dikotomin mellan våldsam politik och civilisatorisk marknad. Att det förhållningssättet innebar konsolidering av politiska och ekonomiska orättvisor blundade Amnesty, Läkare utan Gränser och de andra välmenande organisationerna för. Whyte frågar om de verkligen bara var maktlösa åskådare (powerless companions) eller medlöpare (fellow travellers) som aktivt deltog i skapandet av vad Samuel Moyn kallade den sista utopin?
När Salvador Allende vann valet 1970 och hävdade Chiles rätt till sin egen råvara, i första hand koppar, och hur orättvis maktbalansen är mellan centrum och periferi, tolkade både Chicago-skolans ekonomer och USA det som ett hot. För att förhindra en dominoeffekt av exproprieringar över hela Latinamerika krävde USA:s finansminister John Connally att Chile skulle bli det land där man stämde i bäcken och statuerade exempel. Men inte ens de mest teknokratiska av de Chicago-influerade ekonomerna motiverade sin politik enbart med ekonomiska argument. De ansåg att Pinochet och juntan hade räddat Chile från en totalitär regim och banat väg för personlig frihet och mänskliga rättigheter. Liknande argument använde även Friedrich von Hayek. Efter juntans allt annat än hemliga program av tortyr och mord på politiska motståndare kommenterade han, “not been able to find a single person even in much maligned Chile who did not agree that personal freedom was greater under Pinochet than it had been under Allende”.
Chigaco-skolans neoliberaler och konservativa katoliker enades i gemensam front mot “kollektiviseringen” av samhället och delade åsikten om en social teori baserad på evolution, moralens (kristendomsbaserad) viktiga roll i ett marknadssystem, och en gemensam övertygelse att använda juridik för att freda civilsamhället från politiskt intrång. Marknaden skapar inte själv sina dygder, utan kräver en moralisk, juridisk och institutionell struktur för att skapa underdåniga medborgare. En omfattande “modernisering” drevs igenom. Stora delar av samhällsapparaten privatiserades. Fackföreningars inflytande kringskars. Skolan, vården och socialförsäkringssystemet förändrades i grunden. Marknadens moral skulle hädanefter gälla i hela samhället. Målet var att avpolitisera samhället och skapa ansvarstagande entreprenörer. Denna intention fullbordades 1980 med den nya konstitutionen, av neoliberalerna kallad “A Constitution of Liberty.” Som av en händelse också namnet på en av Friedrich von Hayeks böcker.
Den huvudsaklige arkitekten bakom den nya konstitutionen, med syftet att cementera marknadens företräde framför demokratin, var Jaime Guzmán. Med bakgrund i gremialismo, en ultrakonservativa katolska ideologi och med starka sympatier för general Francos korporativistiska fascism i Spanien, hyste han inga varma tankar för jämlikhet och medbestämmande. För Guzman var det legitimt att upphäva rättigheter som hotade marknadens frihet. De rättigheter som nu skulle stadfästas var i första hand äganderätt, en fri marknad och individuella rättigheter. En smula motsägelsefullt för en konstitution upprättad av en diktatur, stipulerar den första artikeln i den nya författningen att, “Men are born free and equal, in dignity and rights.” Men detta var förverkligandet av neoliberal ideologi: institutionaliseringen av deras tolkning av mänskliga rättigheter förhindrade politisk inblandning i marknaden, och avpolitiserade civilsamhället.
Hayeks selektiva behandling av totalitära regimer är väldokumenterad. Han skickade sin bok A Constitution of Liberty till Portugals diktator Salazar som inspiration att formulera en konstitution fredad från demokratiska övergrepp. Med liknande språkbruk berömde han Indonesiens General Suhartos CIA-stödda kupp. När Hayek 1977 besökte Chile träffade han Pinochet och de diskuterade faran med “obegränsad demokrati”. Generalen bad Hayek att skicka honom litteratur där han undersöker frågan och Hayek väljer att skicka kapitlet “The Model Constitution” ur trebandsverket Law, Legislation and Liberty. Ett citat kan tjäna både som beskrivning och rättfärdigande av juntan i Chile. “That this freedom may have to be temporarily suspended when those institutions are threatened which are intended to preserve it in the long run.” Hayek tog bladet från munnen 1981 när intervjuades av den chilenska tidningen El Mercurio. Om han fick välja, föredrog han en “liberal diktator” framför “en otillräckligt liberal demokratiska regering”.
Även Milton Friedman var på plats och erbjöd rådgivning. Efter kritik för sin hjälp till diktaturen svarade Friedman att hans medverkan kunde jämföras med när en läkare ger råd om bästa medicinska behandling vid en epidemi. Vid ett tal på det Katolska Universitetet i Santiago framhöll han att Chiles ekonomiska problem till största delen hade sin bakgrund i sin långa historia av kollektivism och socialism. Han pekade ut välfärdsstaten som ett särskilt farligt hot mot det fria samhället. Alltså samma argument om det sluttande planet som Hayek populariserade i boken Vägen till träldom. En kollega till Milton Friedman i Chicago, Arnold Harberger, hävdade kulturella och subjektiva orsaker till Latinamerikas ekonomiska underutveckling. Människor tog inte ansvar för sitt eget öde, påstod han.
Den tyske ordoliberalen Wilhelm Röpke såg människans möjlighet till moraliska beslut som en central del av kristendomen och politiseringen av ett samhälle hindrade detta. Kyrkans social mål var att hämma klasskamp och bevara ekonomin från en omättlig kollektivism. Mål som förstås även är helt centrala för neoliberalismen. Hayek var pragmatisk och betraktade religioner som ett sätt att främja underkastelse till de traditioner civilisationen vilade på.
Endast månader efter kuppen i september 1973 sände Amnesty International en undersökningsgrupp för att rapportera om situationen. Rapporten var detaljerad angående försvunna, fängslade och torterade, men rapportens mandat var begränsat. Vilka som försvunnit, fängslats eller torterats ställdes aldrig. Inte heller varför. Whytes tes är att Amnesty bidrog till att förstärka den neoliberala dikotomin mellan den våldsamma politiska sfären och den fredliga civila sfären. Syftet är förstås att avgränsa vad politiken bör handla om. Och Allendes folkliga socialism betraktades som alltför radikal.
Medan Amnesty och andra organisationer främst riktade sin kritik mot juntans våldsamma metoder, var kritiken mot målen frånvarande. Internationella NGO:s accepterade den nya konstitutionalismen som begränsar den lagstiftande makten till förmån för mänskliga rättigheter. De bidrog därmed till att försvaga den politiska ambitionen och kompromettera andra emancipatoriska ideal. Två av juntans mest centrala förpliktelser förblev ohotade: underkastelsen av politiken till juridiken, och den konservativa katolska farhågan för kollektiv masspolitik. Neoliberalernas stöd till juntan i Chile var från första stund ett politiskt (eller anti-politiskt) projekt. De rättfärdigade sina handlingar med att endast den fria marknaden kan skapa den typ av frihet de strävade efter. Pinochets diktatur erbjöd en lösning på det eviga neoliberala dilemmat: hur kan man ersätta folklig suveränitet med marknadens suveränitet? Svaret är att sätta marknadens moral före politisk deliberation.
För Amnestys grundare Peter Benenson, som i vuxen ålder konverterat till katolicismen, låg lösningen på förbrytelser mot mänskliga rättigheter i första hand genom individens spirituella transformation, inte i kollektiva politiska metoder. Ett exempel på det är när Amnesty tog bort Nelson Mandela från listan över samvetsfångar när han förespråkade väpnat motstånd mot Sydafrikas apartheid-regim.
Detta citat ur boken är talande och förebådar vår samtids symbolpolitik:
“The main purpose of the new organisation, Benenson contended, was to promote cooperation amongst the world’s idealists. Amnesty, he wrote in a private letter, is ‘geared to appeal to the young searching for an ideal, and to women past the prime of their life who have been, unfortunately, unable to expend in full their maternal impulses’. If this was borne in mind, Benenson wrote, in a somewhat extraordinary admission, it ‘matters more to harness the enthusiasm of the helpers than to bring people out of prison … the real martyrs prefer to suffer, and, as I would add, the real saints are no worse off in prison than elsewhere on this earth’. Benenson’s vision was explicitly antidemocratic. In another theologically charged letter, he maintained: ‘When each citizen is individually on the road to the Kingdom, then I believe that there will be a just society on earth without need for the intervention of Parliament.’ If only a few leading citizens took this path of spiritual transformation, he wrote, ‘we would be nearer the goal than if 51 per cent of the electors voted for laws designed to promote social justice’.”
För mig som inte kände till den kortlivade organisationen Liberté sans Frontièrs (LSF), grundad av den franska ledningen för Läkare utan gränser, är hennes redogörelse för dess historia och dess lika intressant som graverande. Med starka band till den franska högern var dess politik allt annat än neutral. De påstod själva att organisationen var ämnad för forskning angående problem inom utveckling och mänskliga rättigheter. Men det första mötet med dess fokus på “Le Tiers-Mondisme en question” demaskeras den verkliga avsikten: att utmana postkolonial självständighet och ekonomiskt oberoende. Det var ingen tillfällighet att den neoliberala utvecklingsekonomen Peter Bauer var inbjuden att tala på LSF:s första möte på Palais de Luxembourg i Paris 1985. Hans budskap var entydigt: “‘Third World’ comprised 130 countries with nothing in common other than requesting and receiving help from ‘the West’.” LSF använde mänskliga rättigheter för att skifta fokus för tredje världens fattigdom från de ekonomiska relationerna, till länderna själva. LSF är ett belysande exempel på hur internationella organisationer anammade neoliberala teorier och hur båda sedan gemensamt växte fram.
Den centrala frågan för LSF var att förskjuta fokus från politisk ideologi till mänskliga rättigheter. En moraliserande diskurs om “människan” och “hennes realiteter” snarare än utopiska ideologier var högsta mode bland aktivister. De hyste en aristokratisk misstänksamheten mot “folkets vilja” och erbjöd samtidigt stöd för Frankrikes koloniala arv. Denna kontrast mellan Rousseau och Tocqueville delade de med Hayek och Mont Pèlerin Society. Det var en snäv uppfattning av mänskliga rättigheter definierade som civila och politiska rättigheter och likhet inför lagen, båda i motsättning mot rättigheter som uttryck för folklig suveränitet och statlig garanterad social välfärd. Denna distinktion mellan kategoriska imperativ av negativa rättigheter och “önskvärda” sociala mål var kärnan i LSF:s politiska åskådning. Enligt den amerikanska historikern Kristin Ross var LSF ett exempel på arvet av det franska motståndet mot “Third Worldism”: förvandlingen av individen i tredje världen från militant och artikulerad frihetskämpe till passivt objekt för sympati.
LSF vände sig mot påståendet att den rika västvärlden var rika på tredje världens bekostnad och att de borde känna skuld för kolonialismen. De använde explicit argumentet om mänskliga rättigheter för att motarbeta tredje världens krav på ekonomiska redistribution. De hävdade att “Third Worldism” fick näring av europeiska länders dåliga samvete och beskyllde problem och underutveckling i tredje världen på västvärldens ekonomiska dominans. Att någon form av exploatering hade skett förnekades bestämt. LSF hade en central roll i att trivialisera västs roll som exploatör. Den franske essäisten och “nya filosofen” Pascal Bruckner drev intensivt denna linje i sitt tal på mötet 1985. Han frågade “Hur länge ska människor i Europa bli anklagade för de grymheter deras förfäder begått?” Detta var endast två decennier efter Frankrikes tillbakadragande från Algeriet.
Frågan om västs skuld hade länge diskuterats i neoliberala kretsar. Alexander Rüstow hävdade redan på Mont Pèlerin Societys möte 1957 att de före detta kolonierna vore mer underutvecklade utan europeisk intervention, men också att väst saknade en känsla av skuld och botgörelse för de drabbade under kolonialismen. Ett påstående som Edmond Giscard d’Estaing kallade “simplification grossière”. Den rådande uppfattningen inom MPS var klassiskt liberal och härleddes till John Lockes rättfärdigande om kolonialisering som “förbättring”. Enligt Gud var jorden ämnad att kultiveras och gav den till de flitiga och arbetsamma. De som förtjänade den.
Peter Bauer, en ekonom med ungersk bakgrund och medlem i MPS, gick längst. Hans åsikt var att ingen kompensation var nödvändig då de forna kolonierna hade gynnats av kolonialiseringen. Inte ens slavhandeln hade enligt Bauer någon del i Afrikas underutveckling. Slavhandeln var endemisk redan innan den transatlantiska handeln började och dessutom var det Väst som avslutade den. Bauer hänvisade i stället till de neoliberala teorier som Hayek och andra utvecklat. Marknaden var ett system av informationsutbyte mellan individer utan behov av varken planering eller ingripande. Alla ingripanden som förändrade resultaten i detta subtila system förhindrar systemet att fungera optimalt. Men argumenten var inte enbart ekonomiska. De ansåg i Montesquieus efterföljd att kommersiella relationer är baserade på ömsesidighet och att därför skulle med nödvändighet leda till fred. Att relationerna var gravt ojämlika och därför allt annat än ömsesidiga behöver knappast påpekas.
Peter Bauer avslutade sitt tal med att avvisa allt tal om fattigdom i tredje världen. “There is no problem in the Third World’, he argued; ‘there are only differences of income’ – differences which are ‘neither surprising nor reprehensible’.” Bauer, precis som sina neoliberala kollegor, ersatte “ojämlikhet” med “skillnad”. Det första begreppet implicerar orättvisa strukturella relationer, medan det andra endast beskriver nödvändiga förhållanden i en konkurrerande ekonomi. Det är ett av de äldsta och mest använda i den konservativa traditionen. Bauer argumenterade – i likhet med Mises – att det är skillnaderna mellan människor som är orsaken bakom länders skiftande ekonomisk utveckling. “Those who benefit from a market economy are those who are most adaptable, entrepreneurial, industrious, ingenious, thrifty, ambitious and resourceful, he claimed, while the ‘less adaptable may go to the wall’.”
Medan neoliberaler i väst beklagade familjens avtagande roll som alternativ till välfärdsstaten, såg man familjen i tredje världen som en alltför effektiv institution och ett hinder för ekonomisk utveckling. Den skyddade individer från lönearbetets och marknadens danande roll samtidigt som dess moraliska inslag reducerar belöningen för individuellt entreprenörskap. De sociala och kulturella traditionerna ansågs föråldrade och med alltför stort inslag av jämlikhet. Vad som behövdes var en kultur av individuella rättigheter och konkurrens. Institutioner bör främja politisk stabilitet, upprätthålla lag och ordning samt lagar som förhindrar diskriminering av grupper med högre produktivitet, oftast minoriteter eller utlandsägda företag. I praktiken de forna kolonialherrarna. Staten bör med andra ord verka i exploatörernas tjänst. Respekt för “naturliga rättigheter” ansåg LSF var ett nödvändiga villkor för ekonomisk och social utveckling.
LSF argumenterade intensivt mot de krav på ekonomisk kompensation som den Alliansfria rörelsen (Non-Aligned Movement, NAM) drev. FN antog 1974 resolution “The New International Economic Order” med krav på ökad jämlikhet och minskad orättvisa på global nivå. För att omorganisera den postkoloniala ekonomiska världsordningen föreslog de ökad kontroll av naturtillgångar, reglering av multinationella företag, rättvisa råvarupriser, teknologisk överföring, skuldavskrivning och valutareformer. Med andra ord en neoliberal mardröm och motståndet var lika förutsägbart som kompakt. Att råvaruproducenter la sig i den “frivilliga” prisbildningen betraktades som en tvångshandling och hot mot köparnas frihet.
Besvärjelser om marknadens “frihet” döljer det mått av tvång och politisk intervention som upprätthåller redan existerande, ojämlika relationer. Ingen marknad är helt oreglerad. Alla ekonomiska relationer är underställda lagar och regler som fördelar överskottet på olika sätt. Den relevanta frågan är inte om en marknad är “fri” eller reglerad, utan till vem eller vilka detta överskott allokeras. Och förstås också om denna allokering är rättvis eller inte? Här blir skillnaden i definition av både “frihet” och “rättighet” konkret. De länder som drev NEIO hävdade att de rådande strukturerna gynnade den starkaste parten – de tidigare kolonialländerna – på tredje världens bekostnad, och krävde förändring och kompensation. LSF och Neoliberalerna å andra sidan, hyllade lika rättigheter för dess funktion att bevara existerande ojämlikhet.
Men i början av 80-talet var länderna i tredje världen nedtyngda av skulder, och visionen om en ny ekonomisk ordning ersattes av en USA-ledd kampanj bestående av liberaliserad världshandel, avreglering och privatisering. Samtidigt använde både företrädare för mänskliga rättigheter och neoliberalerna rättighetsbaserad kritik mot tyranni och despotism som vapen mot den utopi tredje världen såg fram emot. LSF:s roll i den neoliberala revolutionen är förstås blygsam i kontrast till G7-länderna och deras Washington-baserade hantlangare. De bidrog med mjuka värden, idealistiska och humanitära, och banade vägen för legitimering av traditionella höger-ståndpunkter inom den politiska vänstern. De insåg potentialen med att använda mänskliga rättigheter som en murbräcka för att inskränka länders suveränitet, i synnerhet i den post-koloniala världen, och samtidigt kuva politisk intervention i ekonomin.
Den amerikanske diplomaten och FN-ambassadören Daniel Patrick Moynihan varnade för att den vision som tredje världen förespråkade kom, “ominously close to looting”. Han utarbetade en motstrategi i tre punkter. För det första måste liberala institutioner försvaras. Det inkluderar “den mest kreativa internationella institutionen i vårt århundrade, det multinationella företaget”. För det andra bör idén om en kris i tredje världen tillbakavisas. Ingen annan än länderna själva kan hållas ansvariga för sin egen underutveckling, och följaktligen kan krav på kompensation eller specialbehandling inte komma ifråga. Och slutligen bör man följa Amnesty Internationals exempel och förespråka politiska rättigheter med “entusiasm och övertygelse”. Dessa råd kom sedan LSF att överta nästan ord för ord. Det är ingen tillfällighet att den neoliberala rörelsen spreds både lokalt inom nationer och internationellt. Både hos nationella politiska partier och hos internationella organisationer som Världsbanken och Internationella valutafonden. Men som den här boken visar, också mindre självklara organisationer som Amnesty International, Läkare utan gränser och Liberté sans Frontièrs aktiva deltagare i den neoliberala omvandlingen av samhället.
Om den första vågen av akademisk analys av neoliberalismen baserades i marxistisk maktanalys och främst fokuserade på teorins ekonomiska konsekvenser, var den andra vågen med namn som Philip Mirowsky, Angus Burgin, Daniel Stedman-Jones och Quinn Slobodian mer ideologiskt och historiskt intresserad. Den ansatsen breddade och fördjupade förståelsen dramatiskt. I den tredje vågen kan man därför avgränsa analysen och detaljstudera utvalda delar. Vilka tankar som är framträdande, men också vilka handlingar dessa tankar gav upphov till. Jessica Whyte tillhör denna tredje våg. Hon lyfter fram neoliberalismens filosofiska och moraliska fundament och hur dessa sedan de facto använts av specifika organisationer på specifika platser i specifika situationer. När idéhistorien görs konkret blir den också avslöjande.
Whytes bok spårar de tankemässiga rötterna tillbaka till 1700- och 1800-talets hierarkier av raser och civilisationer. Vilka som kommit längst i sin påstådda civiliseringsprocess och varför det har skett. Mont Pèlerin Socety använde mänskliga rättigheter för att frammana sitt mål om rättigheter för att stoppa tiden och avgränsa demokratins inflytande över de delar av samhället de önskade undanta. Det är samma övergripande mål som Quinn Slobodian i sin bok Globalists hävdar drev neoliberalerna till federala och globala politiska lösningar: att bädda in marknaden i samhället, elevera den till samhällets gemensamma mål, och samtidigt tygla alla demokratiska krav som ansågs hindra marknaden att nå sin påstått optimala potential.
Hennes fördjupade förklaringsmodell är ett mycket konstruktivt bidrag för att förstå neoliberalismens genomslag. Om marknadens roll som förebild för aktiviteter där kommersiella transaktioner tidigare ansetts främmande – absurda rent av – kan de med högstämda tal om universella rättigheter och etiska fundament, men utan att avkrävas svar på vad de betyder i praktiken, framstå som resonabla. Hur något som från början var ett verktyg för befrielse, används nu för att förhindra frigörelse. Och vad är mer universellt än mänskliga rättigheter? Rättigheter som i likhet med metafysiska entiteter varken kan verifieras eller falsifieras. Därmed har människors dagliga liv förvandlats till en plats där medbestämmande har tömts på sin yttersta mening och potentiellt subversiva roll. Det är en fullständig seger för ett eller fler av samhällets intressen, på bekostnad av andra, lika legitima intressen.
Marknaden placeras framför och ovanför demokratin och döljs samtidigt bakom stora ord som mänskliga rättighet och rättssamhälle. På samma sätt som “demokrati” eller “liberalism” sveps in i vördnadsfulla ord och bugande ställs på piedestal utan att dess kontext eller betydelse definieras. Samtidigt som man vill använda de “goda” konnotationerna i begreppen, undviker man de förändringar av definitionerna som skett. Avsikten är att snöpa all vidare diskussion och kräva lydnad inför den definition av begreppen de själva bestämmer. Begrepp som ingen är emot, men som till sin natur är i högsta grad omtvistade. De är ju politiska. De som använder den här metoden vet mycket väl att den inte används i god tro. Metodens centrala kärna är ett gränslöst nyspråk som säger en sak, men menar något fundamentalt annat. Den säger att de underliggande moraliska påbuden är universella, samtidigt som de vet att konsekvenserna av dem är politiska och därmed inte kan undantas från demokratisk deliberation. Resultatet är en långsam nedbrytning av samhällets grundläggande gemensamma beståndsdelar som uttrycks i språket. Metoden är inte bara en halsbrytande uppvisning i hyckleri, den är också djupt cynisk.
Hur mänskliga rättigheter övertogs av en medveten politisk rörelse med hjälp av en avpolitiserad samhällsklass är en spegling av samhällsutvecklingen de senaste fyrtio åren. Från en analys baserad på intressen, klass och ideologi, till en baserad på kultur och identitet; från en samhällskritik med politisk potential, till en narcissistisk och moralisk med endast symbolik och tom retorik som politisk metod. Denna tandlösa, till intet förpliktigande moralism, är på samma gång den politiska och ekonomiska elitens politiska murbräcka och den förment progressiva medelklassens snuttefilt. Den har omfördelat den lilla politiska kraft som eventuellt funnits kvar i samhället från kollektiv solidaritet till individuell moralism. Det är med andra ord en politisk rörelse som perfekt konvergerar med neoliberalismens antipolitik och samhällets tilltagande narcissism.
Hon beskriver det själv så här:
“Yet, I contend that the neoliberal contribution to human rights has been far more widely influential than most contemporary human rights defenders would like to admit—and not only on the political right or in the halls of power. Without coming to terms with that influence, social movements and struggles that wield the language of human rights to contest neoliberalism may find themselves strengthening its hold.”
Hennes analys är skoningslös för de som hävdar sin progressiva samhörighet och tror sig bidra till en rättvisare värld. De står i själva verket sida vid sida med neoliberalerna för hierarkiernas bevarande och en ojämlikare värld. Dessa janus-argument dominerar idag den politiska diskursen när högern och vänstern har konvergerat bakom fagert tal om demokrati och dunkelt förebud om samhällets sammanbrott om inte de själva får ensam tillgång till maktens taburetter. Samma taburetter inom politik och media de har ockuperat sedan demokratins genombrott. Hon argumenterar övertygande för att neoliberala tänkare använde mänskliga rättigheter som moralisk grundval för marknaden, och att dess inflytande dels har varit större än vad som tidigare varit känt, och att detta inflytande skett i det tysta, utan insyn eller diskussion. Tänk på det nästa gång du ger pengar till Amnesty International, Röda Korset eller Läkare utan gränser.