Liberalismens förlorade heder – Kap. 11
Liberalism against Itself
Cold War Intellectuals and the Making of Our Times
by Samuel Moyn
Yale University Press, 2013
Alla samhällen, i varje tid, håller sig med en uppsättning påbjudna åsikter vars legitimitet eller sanningshalt aldrig får ifrågasättas. De kan förstås diskuteras, kritiseras, till och med göras till åtlöje. Men att de bör ersättas av en annan uppsättning åsikter är strängeligen verboten, och den som bryter mot detta tabu blir omedelbart stämplad som persona non grata. Ofta i form av anklagelse om samröre med åsikter alla vet betraktas som oacceptabla. Och de vars yrkesroll är att vara fri och oberoende från makten, står bredvid med bilan i handen.
Vad som eldar på min heliga ilska i dagens samhälle är normaliseringen av lögnen. Nej, inte vad eliten eller dess medlöpare i media kallar desinformation eller “fake news”. Jag menar den som är så etablerad att den aldrig ifrågasätts, men som ändå alltid förutsätts. Samhällets implicita lögn. Det existerar förstås fler än en. Denna totalitära tendens har varit varje maktgrupperings kännetecken och unika redskap genom människans historia. Ett redskap som förutsätter frånvaro av organiserad kritik och institutionell opposition mot samhällseliten och dess intressen. Idag, när media och politiken smält samman till ett enat och konformistiskt klägg, skuldra mot skuldra i helig kamp mot den populistiska horden, är detta för mig ett obestridligt faktum.
Den pärlbandsbehängda elitens och självutnämnda experters andfådda veklagan når ständigt nya komiska höjder. Är det inte “den liberala demokratins kris”, eller “fascister på våra gator” hotas vår “fred och frihet” av “auktoritära krafter” som sprider “hot och hat”. Populism är den största faran av dem alla. Vilket tycks innefatta alla som inte visar tillräcklig entusiasm över det alltmer föraktade etablissemangets proklamationer. Men för mig är det uppenbart att den liberala demokratins elit inte har någon annan att skylla på än sig själva. Vad ska etablissemanget göra när dess så omhuldade neoliberala projekt nått sin fullbordan? När resultatet är klart, rösterna räknade och folket röstade fel? När liberalismens kris, elitens korruption och en handfull oligarkers intressen väger tyngre än ömsesidiga demokratiska skyldigheter? När ojämlikheten skaver och ilska och desillusion är den svekfulla politiska elitens mest framträdande arv?
Etablissemanget hävdar alltid att det primära hotet kommer utifrån, från de andra. Auktoritära krafter som konspirerar mot tingens ordning. De kan vara både från vänster eller höger. Kommunism eller nazism, högerpopulism eller vänsterpopulism. För dem kvittar det lika. De inne i tältet är sansade och förnuftiga, de där ute är extrema och irrationella. De underminerar och sår split. Själv betraktar jag alltid hot som emanerar inifrån som större än externa hot. Av den enkla anledningen att det hotet är en del av makten, och maktens intressen sammanfaller inte med folkets. Maktens intressen sammanfaller med elitens, och maktens förmåga att genomdriva sin vilja överstiger alltid med vid marginal alla andras.
Mitt korståg att demaskera liberalismens förlorade heder fortsätter. Den här gången med understöd av Samuel Moyns senaste bok, Liberalism Against Itself (Yale University Press, 2023). Som professor i juridik och idéhistoria på Yale är han unikt kvalificerad att gräva efter liken på den liberala kyrkogården (han utgår från den nordamerikanska definitionen av liberal, men tillräckliga analogier finns i den svenska liberala traditionen för att göra relevanta liknelser). I flera böcker med ett besläktat underliggande tema kan man följa hans synnerligen intressanta och på många sätt avslöjande tes: hur samhällselitens åsikter skiftar över tid, men samtidigt aldrig tar ansvar eller erkänner att så sker. Tidens obevekliga gång och människans unika förmåga att glömma, gör tiden mellan de händelser som skapar rubriker, till de mest intressanta. När ingen ser på och när våra uppfattningar skiftar utan att vi ens själva förstår det. Det underlättar förstås om samhällets vakthundar, media och akademin, både delar elitens intressen och propagerar för den.
Låt mig först som bakgrund ge en kort introduktion till tre av Samuel Moyns tidigare böcker.
I The Last Utopia: Human Rights in History (Belknapp Press, 2010), avfärdar Moyn de sedvanliga förklaringarna till när och hur det juridiska begreppet Mänskliga rättigheter först användes. I kontrast till antikens greker, Upplysningen eller heroisk kamp mot slaveri och kolonialism, hävdar han i stället 70-talet som det avgörande steget för “mänskliga rättigheter” att blomma ut till den dominerande ideologi vi känner idag. Fram till dess var rättigheter att betrakta som nationella, garanterade av suveräna stater. Nu kom Mänskliga rättigheter i stället att betraktas som utanför nationers kontroll. Rättigheter blev ett avpolitiserat och moraliskt svar på den desillusion de misslyckade marxistiska och koloniala revolutionära projekten decennierna efter andra världskriget skapat. När de utopiska ideologierna nått vägs ände och kastats åt sidan, kunde mänskliga rättigheter fylla det vakuum som uppstod och bestiga tronen som den yttersta moraliska rättskiparen. Som den sista utopin, och den här gången på global nivå. Vilket i tid sammanföll med en ideologis död och framväxten av dess motsats.
Politiskt ersattes den socialistiska revolutionen med marknadens diktat, med Neoliberalism. Och samtidigt som högerns ekonomiska politik utvecklades till en hegemonisk position när den också omfamnades av socialdemokratiska partier, hittade vänstern ett nytt projekt att engagera sig i. Moyn skriver: ”Den generella förklaringen till ursprunget till denna sociala rörelse och den gemensamma diskursen kring rättigheter är kollapsen av andra, tidigare utopier, både nationella och internationella.” Moyns underliggande tes handlar om att mänskliga rättigheter har förvandlats till en form av religion med moralisk renhet som mål. Det är en utopi som förskjuter politiken bort från konkreta och universella som frihet och välstånd. Men ojämlikhet och massivt divergerande livschanser kommer aldrig att övervinnas med fagra ord och vaga besvärjelser.
I Not Enough: Human Rights in an Unequal World (Belknapp Press, 2018) tar han konsekvenserna av sina slutsatser i The Last Utopia och intar en mer normativ hållning. Det öppnar för kritik, men också möjligheter. Den traditionella tolkningen av mänskliga rättigheter har varit kopplad till individuella politiska friheter, och kränkningar mot dessa. Moyn byter fokus till ekonomiska och sociala rättigheter, positiva rättigheter. De är per definition mer svårfångade, då de också är mer politiska. Han går tillbaka till 1948 och påminner om vad FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, (Universal Declaration of Human Rights, UDHR), formulerade om positiva rättigheter. Rätt till arbete med skälig ersättning, rätt till utbildning och bostad, hälsovård och social trygghet. Ett batteri av skall-krav som idag mest påminner om vad en vildögd kommunist skanderar på första maj.
Moyn hävdar att UDHR:s primära målgrupp var de nationella inhemska beslutsfattare som stod på tröskeln att realisera vad vi idag kallar den moderna välfärdsstaten. En skapelse baserad dels på positiva rättigheter och dels på en suverän nationalstat. När diskursen omkring rättigheter distanserades från dessa rättigheter och mot en överstatlig och global definition av rättigheter som i huvudsak negativa rättigheter, kom neoliberalismen att ersätta välfärdsstaten som etablissemangets politiska projekt. Moyn påstår aldrig att mänskliga rättigheter var neoliberalismens direkta orsak, men när personlig frihet ersatte jämlikhet och sociala rättigheter som politiskt mål, legitimerades den ekonomiska politik som är kärnan i neoliberalismen.
När man idag hyllar UDHR som det genombrott för rättigheter det var, glömmer man bekvämt nog bort den välfärdsstat den var ämnad att vara förebild för. Stater har ett ansvar för sina medborgare på ett sätt som internationella organisationer eller multilaterala avtal aldrig kan ha. I en suverän stat är eliten bundna vid åtaganden via demokratiska val. Det existerar ett avtal mellan de valda och de som väljer. Om avtalet bryts kan det sägas upp. Det gäller varken i transnationella organisationer eller vaga till intet förpliktande viljeyttringar och åsiktsdeklarationer. Vänstern och liberalismen har – tillsammans med neoliberalismen – gjort gemensam sak och avfärdat stater som obsoleta. Med pejorativa definitioner av ord som “nationalism” och “populism” är den administrativa enhet som välfärdsstaten bygger på, nu kastad på historiens skräphög. Det blir allt mer uppenbart hur överilad denna politiska strategi varit.
För Moyn är suveräna stater (nationer) fortfarande den nivå där verklig förändring för positiva rättigheter har bäst möjlighet att förverkligas. Vi måste överskrida den samtida minimalistiska definitionen av mänskliga rättigheter och anta mer radikala idéer om ekonomisk omfördelning. Han formulerar det medvetet vagt som “Rätten till ett gott liv”. Det kanske låter diffust, men vi vet alla vad motsatsen, frånvaron av ett gott liv, är. Det kan knappas bli mer konkret än så. Det är också en viktig påminnelse att rättigheter betyder noll och intet om de inte också innefattar en politisk kraft som driver dem mot realisering.
I Humane: How the United States Abandoned Peace and Reinvented War (Farrar, Straus and Giroux, 2021) fortsätter Moyn sitt lågmälda korståg mot elitens subtila, men högst reella metoder för att verkställa sin politiska vilja och hur dessa har skiftat när omständigheterna förändrats. Boken beskriver hur kampen för humanisering av krig har gjort våldet mindre frånstötande och därmed också mer legitimt. En mer skärande självmotsägelse än så är svår att uppbåda, men för det media/militära industriella komplexet är som vi vet inga lögner för grandiosa att inte utnyttjas. Som bokens undertitel antyder är Moyns utgångspunkt USA, men dess tes är allt annat än provinsiell. I Sverige motiverades den svenska insatsen i Afghanistan med att flickor skulle få gå skolan. Rekrytering till Försvarsmakten sker med mjuka värden som identitet. Och de som framför högst legitim kritik som avviker från den påbjudna åsikten om Sveriges inträde i USA-dominerade NATO, brännmärks rutinmässigt som antingen landsförrädare eller Putin-kramare.
Internationella militära rättsdoktriner vilar på två grundläggande principer. Jus ad bellum, reglerar rätten att använda väpnat våld, och jus in bello, reglerar krigföringens metoder efter att fientligheterna har startat. Militärdomstolen i Nürnberg efter andra världskriget fokuserade på den första, jus ad bellum, och förklarade att anfallskrig måste betraktas som det största krigsbrottet. Moyn beskriver hur Nürnberg idag i stället betraktas som en rättegång mot krigsbrott, jus in bello. Moyn använder Leo Tolstoj som profet. Efter sina erfarenheter som soldat i Krimkriget drogs Tolstoj mot pacifism. Han jämförde krig med slaveriet. Försök att humanisera slaveriet genom att införa regler för behandlingen av slavar gjorde bara att slaveriet som institution legitimerades. Målet måste rimligen vara att avskaffa slaveriet, inte göra det mer humant. För Tolstoj, och Moyn, gäller samma logik krig.
Moyn påminner om att Koreakriget var det mest brutala kriget på 1900-talet, mätt med antalet döda per capita. Men det var Vietnam-kriget med sina teve-sända grymheter, i synnerhet My Lai-massakern, som pendeln på allvar började svänga från jus ad bellum, mot jus in bello. Moyn beskriver Barack Obama som den främsta arkitekten bakom skönmålningen och kvasi-legaliseringen av kriget mot terrorismen efter 11 september. Med meriter från Harvard kandiderade han som krigsmotståndare, men som president ökade han dramatiskt utomrättsliga mord med anonyma drönare. Med sin progressiva kredibilitet och teknokratiska stil gjorde Obama kriget legitimt på ett sätt som hans föregångare aldrig kunnat göra. När han lämnade presidentposten efter åtta år hade det nya och humana sättet att föra krig fulländats. Och det liberala etablissemanget slöt upp bakom honom. Moyn är tydlig med sin avsky mot den idealism, och det hyckleri det innebär, som USA:s elit använder för att rättfärdiga det amerikanska imperiet.
Den enda konstanten i historien är att de som kan dominera andra, också gör det. Krig är en form av dominans, och att humanisera krig förminskar inte denna fundamentala sanning. Krig har omvandlats från brutalitet till en form av permanent kontroll. Förespråkare för USA:s globala interventionism var ovilliga att avstå från positionen som dominerande aktör, och fann vad de sökte i den humanitära versionen av krigföring. När principerna om nationell suveränitet och självbestämmande försvagas, försvagas också jus ad bellum. Och en allvarligare tendens är att motivationen för att analysera bakomliggande strukturer och hierarkier i internationella relationer avtar. Historia och kontext är inte längre nödvändiga begrepp för att förstå en konflikt. Det enda vi kan göra är att acceptera världen och dess ojämlika förhållanden, och sedan städa upp de värsta grymheterna. I många fall främst för att minimera risken att solkas ned av den historiska domen som ofrånkomligen väntar.
Moyn anser att USA har gjort en moraliskt val genom att prioritera humana krig, inte en fredlig värld. Eliten har alltid försökt att legitimera sina krig. Nu har de ytterligare ett argument att använda: att föra krig är att stå för en humanitär och moralisk världsåskådning. Aldrig har ett liknande påstående varit så aktuellt som idag med pågående etnisk rensning och folkmord i Gaza. Krig är inte längre lidande och död. Det är bortvända blickar och juridiskt fikonspråk. Med detta oreserverade hyckleri är resultatet alltid detsamma: de där uppe bestämmer tidpunkten när de därnere ska dö. Med drönare, missiler och granater som verktyg, är det idag bokstavligen en realitet. Det är inte realpolitik, det är modern kolonialism.
“Cold War liberalism was a catastrophe – for liberalism.”
Liberalism Against Itself bygger på de föreläsningar Samuel Moyn höll på Oxford University i början av 2022. Som ersättning för boken finns de här. De är synnerligen väl värda att ta del av i sin helhet. Inte bara på grund av dess höga kvalitativa innehåll, utan också på grund av Moyns mycket disciplinerade sätt att föreläsa på. Vältaliga och med didaktisk precision är de spännande som en rättegång när han antar rollen som åklagare och lägger fram indicierna för sin anklagelse: hur liberalismen – vad han kallar Cold War Liberalism (i svensk översättning kanske Kalla krigs liberalism, KKL) – omvandlades från en positiv politisk ideologi för frigörelse och jämlikhet med betydande inspiration av Upplysningen, till en snävare version med fokus på negativa ideal – i huvudsak individens frihet från tvång och absolut äganderätt – baserad på en övergripande föreställning av hot om förestående undergång.
“Cold War liberalism was a catastrophe – for liberalism.” Så inleds boken. Med en serie täta personporträtt av liberala efterkrigstänkare, vissa mer namnkunniga än andra, driver Moyn tesen att det tungsinne som präglade tiden förvandlade liberalismen i grunden. Protagonisterna är Judith Shklar, Isaiah Berlin, Karl Popper, Gertrude Himmelfarb, Hannah Arendt och Lionel Trilling. Det existerar många olika grenar på det liberala trädet. Många vars definition dessutom har skiftat avsevärt genom historien. Liberalism, klassisk liberalism, realliberalism, neoliberalism, libertarianism. I den här boken analyserar Samuel Moyn ytterligare en gren, Cold War Liberalism.
Moyn beskriver hur liberalismen svek sina egna ideal och bröt banden med de traditioner som var förhärskande när demokratin besegrade den aristokratiska eliten. Från att ha accepterat självstyre framför feodalism, fördömdes nu frihet och jämlikhet som förevändning för förtryck och våld. Moyn vill skildra en annan historia av liberalismen än den egna och mestadels hagiografiska berättelse som en hegemonisk liberalism idag aldrig kan sluta åkalla. Han använder sitt urval av tänkare för att visa hur KKL förvandlade liberalismen genom att omtolka sitt förflutna och dess kanoniska källor.
När den nya liberalismen formulerades efter andra världskriget med den nya världsordningen som bakgrund, var den egna självbilden klar. Belägrad av fiender från ett totalitärt imperium var liberalismen en ädel riddare i kampen för en fri värld. Fascismen hade visat hur den liberala mittenvägen kunde usurperas av en reaktionär höger, och kommunismens seger i Östeuropa övertygade många att även utopiska löften om en rättvis värld främst användes för förtryck och barbarism. Efter attacken den 11 september fick KKL en pånyttfödelse, och idag, när friheten hotas av “populister” på hemmaplan och autokrater i imperiets utkanter, är ropen på samling i mitten mer högljudda än någonsin.
När liberalismen upphörde att vara en kraft för framsteg och individens självförverkligande, vände den sig inåt och intog en försvarsposition. Den mänskliga naturen antogs vara aggressiv och måste tyglas. Liberalismen förvandlades till en uppsättning abstrakta principer. Upplysningens ideal av frihet och jämlikhet omtolkades till en rationalistisk utopi vars slutgiltiga mål bara kunde bli terror. Och välfärdsstaten tolkades som ett förledande preludium till totalitarism. KKL:s överreaktion på hotet från Sovjetunionen var ett val, inte en nödvändighet.
Men konsekvenserna av att begränsa definitionen av vad liberalismen kan vara, visade sig ha förödande konsekvenser när KKL banade väg för den neoliberalism och neokonservatism som idag dominerar elitens tankesfärer. Därmed placerar Moyn den liberala reaktionen mot samhällets maktdelningsprocess som pågått i accelererande takt sedan slutet av sjuttonhundratalet, till redan efter andra världskriget. När det sker förlorar den progressiva delen av det politiska spektrat sin viktigaste bundsförvant. När sedan även de progressiva överger sin egen radikalism och tro på en bättre framtid, imploderar den klassbaserade politiken och skapar det flytande landskap av förment konsensus och uppgivenhet som kännetecknar alla senkapitalistiska länder idag.
”Vit frihet”
Bokens första svarande i målet mot liberalismens svek mot sina egna ideal är Judith Shklar. Moyn betraktar också henne som bokens musa och tragiska hjälte. Shklar var i sin bok After Utopia, 1957, en skarp kritiker av KKL, men svängde senare i sin uppfattning och placerade i stället risken för tyranni om människans frihet inskränktes som centralt tema i sitt politiska tänkande.
Enligt henne var KKL:s ambivalenta uppfattning om Upplysningen dess mest basala misstag. Hennes egen tolkning var den traditionella: framåtblickande och optimistisk, positiv. Människans vilja och förmåga att agera i världen. Att anta den börda det innebär att inte luta sig mot yttre auktoriteter. Vare sig det handlar om metafysiska eller politiska. Sapere aude i Kants ord. Shklar beskrev hur kärnan i all radikalism är att människan kan göra vad hon vill med sig själv och det samhälle hon lever i. När KKL betonade rädsla och fara som hotet från den kommunistiska fienden innebar, i stället för möjligheter till mänsklig emancipation, konvergerade liberalismen med sin gamla rival konservatismen och förvandlade liberalismen till oigenkännlighet. Att liberalismen övergav Upplysningen är den utgångspunkt hennes bok bygger på. Den politiska konservatism som mobiliserades efter franska revolutionen påverkade även liberalismens syn på Upplysningen. Demokratin och staten betraktades nu med misstänksamhet om inte statens roll minimeras och demokratins ramar begränsas.
Ett sätt att förstå politiskt tänkande är via den indirekta metoden att studera dess ursprung och vilka anfäder den åberopar. Och lika viktigt, vilka den avfärdar. I skuggan av andra världskriget skapades den “anti-kanon” vars främsta syfte var att stävja den lavin av mänsklig emancipation som svallvågorna efter Upplysningen skapade. Den progressiva och perfektionistiska liberalismen, med människans frigörelse och kreativa potential som mål och historien som forum i vilken detta skulle ske, reducerade sitt arv och politiska ambition till negativ frihet och “äganderätt”. Jean-Jacques Rousseau, G. W. F. Hegel och Karl Marx hålls upp som varnande exempel på totalitärt tänkande. Liberalism blev libertarianism och neoliberalism, två tankeriktningar som Shklar beskrev som “social fatalism” och som utgjorde en definitiv brytning med Upplysningen.
Tillfälle och möjlighet för varje människa att utnyttja sin fulla kreativa potential var en central tanke hos den tyska idealismen och den romantiska rörelsen. Även liberaler som John Stuart Mill och Alexis de Tocqueville delade romantikens förhoppningar. I kapitlet om Isaiah Berlin beskriver Moyn hur liberalismen under kalla kriget gjorde Romantiken till syndabock för inskränkt nationalism och den mylla ur vilken den totalitarism som kulminerade i Europa i mitten av århundradet grodde. Med den logiken etablerad, var steget inte långt till att relegera den romantiska idéströmningen till den antikanon som nu höll på att formuleras.
Jacob Talmon var en tidig förespråkare för denna tolkning. I sin bok The Origins of Totalitarian Democracy från 1952 tilldelar han franska revolutionen, och i synnerhet Jean-Jacques Rousseau, rollen som dess anfader. Inga offer var för små för att inte användas i jakten på totalitarismens ursprung. I TLS hyllade den konservative journalisten T. E. Utley boken och beskrev ”Rousseaus paranoida fanatism”, som intellektuellt avantgarde. Till och med Bertrand Russell hoppade på tåget när han i sin History of Western Philosophy (1945) skrev, ”Hitler är ett resultat av Rousseau.” Vad som tidigare varit anklagelser från konservativa, främst katolska tänkare, placerades nu i centrum av den samtida debatten. Det demokratiska idealet misstänkliggjordes när det kopplades först till Hitlers nazism och sedan till Stalins terror. När Utley presenterade Talmon på Conservative Political Center i Oxford 1957, sammanfattade han, “det som börjar med dagdrömmar, slutar med tyranni.”
Isaiah Berlin delade Talmons uppfattning om Rousseau och kallade honom ”en av de mest olycksbådande och formidabla av frihetens fiender i den moderna historien”. ”Från Robespierre till Babeuf till Marx och Sorel, Lenin, Mussolini, Hitler och deras efterföljare”, anmärkte Berlin i en av sina föreläsningar. I ett brev till Talmon 1952 skrev han att de båda betraktade Rousseau som totalitarismens fader.
Den mest prominente i Samuel Moyns galleri av kalla krigs-liberaler är utan tvekan Karl Popper. Som en av många östeuropeiska judar i exil försvarade Popper brittisk “anständighet och oskuld” från kontinental (Tysk) metafysik. Med sin kritik av begreppet “historicism” var Popper en dominerande röst i skapandet av den anti-kanon vars centrala delar bestod i att demonisera först Upplysningen och sedan Hegel och Marx. Under mellankrigstiden var den gamla liberala historicismen, att frihetliga framsteg krävde ekonomisk rättvisa, fortfarande levande. Liberalismens förhoppning om mänsklig frigörelse och jämlikhet, om framsteg – en fundamental uppfattning hos liberalismen under artonhundratalet – reducerades av Popper till vetenskaplig statsterrorism. Hans bok Det öppna samhället och dess fiender (1945) är den bibel självgoda liberaler återvänder till när de upprepar sitt mantra om “öppna samhällen”. En metafysisk entitet som betyder “det goda är det liberala”. Med logisk nödvändighet är varje invändning inskränkt och “stängd”. Så avslutas effektivt all vidare diskussion.
Efter Popper låg uppfattningen om en hoppfull samhällsutveckling genom historien i ruiner. Vad som återstod av liberalismen var oro, rädsla, fara och hot. Inte vad vi kan bli, utan vad som kan tas ifrån oss. Det var ett fundamentalt skifte i synen på människan och samhället. Ett skifte som la grunden till den neoliberalism som dominerar idag. Vilket faller sig naturligt då Popper höll det föredrag om det som senare blev boken The Poverty of Historicism på Friedrich Hayeks seminarium vid London School of Economics. Poppers anti-historicism och Hayeks sluttande plan mot träldom är samma andas barn. Reduktiva och fatalistiska; propagandistiska och grundligt falsifierade.
I avsnittet om Gertrude Himmelfarb gör Moyn det väsentliga sambandet mellan KKL och religion. I Himmelfarbs fall enligt Moyn judisk kristendom. Tillsammans med sin man, Irving Kristol, även kallad neo-konservatismens fader och deras son Bill Kristol, var hon en central gestalt i att formulera imperiets rättfärdighet i liberal och kristen skrud, vilket influerade liberalismen i konservativ riktning.
Himmelfarbs substitut för Upplysningens rationalism hittade hon i den liberala katolske historikern och politikern John Dalberg-Acton, eller Lord Acton. Mest känd för citatet “All makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut”. Med en blandning av anti-statism och kristen moral banade den neo-konservativa rörelsen vägen inte bara för Margaret Thatcher och Ronald Reagan, utan också för det kulturkrig som idag har ersatt de ekonomiska konfliktlinjerna mellan de politiska blocken. Irving Kristol noterade i National Interest 1993: “My cold war has only increased in intensity as sector after sector of American life has been ruthlessly corrupted by the liberal ethos.”
I kapitlet om Hannah Arendt blir inkonsekvenserna hos kalla krigets liberalism smärtsamt exponerad. Med rubriken Vit frihet blottlägger Moyn Arendts och liberalismens dubbla måttstockar. Tystnaden från Hannah Arendt och de övriga KKL att de forna kolonierna i Afrika eller Asien kunde tänkas ha samma vilja till självbestämmande och frihet som de tog för givet för sig själva är talande. Moyn beskriver henne som Euro-centrerad och neo-romersk i sitt förhållande till imperier och undersåtar, med implicita hierarkier som en integrerad komponent. När de europeiska imperier som liberalerna tidigare försvarat föll samman, vändes uppmärksamheten inåt och västvärldens frihet från terror blev den centrala frågan.
Den enda stat där liberalerna tolererade kollektiv nationalism var Israel. Sionismen, den enda nationella befrielserörelse de stödde, är det uppenbara exemplet i den motsättning som är kärnan i KKL:s förhållningssätt till världen utanför civilisationens krön, Västvärlden. Israel tilläts en form av politik som nekades andra – en kollektiv nationell frigörelse. Samma bråddjupa hyckleri blir uppenbart idag när Europa och Nordamerika tillåter – ofta med aktiv medverkan – Israel att genomföra etnisk rensning och folkmord på det Palestinska folket. (Vad de själva utan ironi kallar The Rules-Based International Order.)
I bokens avslutande anklagelseakt tar Moyn upp akademikern och kulturskribenten Lionel Trilling. Kanske inte ett så välkänt namn idag, men i USA på 50- och 60-talen var Trilling ett namn vars texter lästes och diskuterades av alla. I en opublicerad recension av Sigmund Freuds Civilization and Its Discontents (Vi vantrivs i kulturen, 1930) som Trilling skrev innan han ens promoverats, dömde han ut Freuds pessimism som “löjlig och till och med stötande”. Varje förklaring till samhällen och mänskliga tillstånd utan hänvisning till ekonomiska och politiska faktorer ansåg han “moraliskt oanständiga”. Freuds betoning på aggression hotade att göra det tillfälliga och historiska till naturligt och nödvändigt. Det var uppfattningar som låg långt från vad Trillings framtida ryktbarhet kom att baseras på.
När hans bok “The Liberal Imagination” publicerades 1950 etablerade den för kommande generationer av liberaler så populära myten om sig själva som de rationella och förnuftiga, i kontrast till de infantila politiska extremister till höger och vänster vars oförmåga att tygla sina passioner hotar det fria (liberala) samhällets existens. Baserad på Sigmund Freuds analys av människan som aggressiv och gränslös med behov av ett överjag som nödvändig självkontroll, överförde han det personliga till det politiska. Individer måste utöva strikt behärskning för att undvika missriktad entusiasm och hängivelse. Folkets vilja är ju som vi vet så lätt att manipulera att den måste vägledas av den upplysta elitens företrädare inom politiken, i Trillings fall, akademin och, framför allt, av godkända medier. Fabeln om den upplysta meritokratin har sekellånga anor. Vad som förenar dem alla är rädslan att förlora den makt och status man så rätteligen förtjänar samt föraktet för de lägre klasserna denna molande oro skapar.
Människans begär och impulser hotar hela tiden att ta överhanden och övermanna civilisationen. Den lockelse som en falsk optimism utövar är ständigt närvarande. Den måste därför tyglas med en liberalism som stakar ut gränser för vilka politiska reformer som kan tillåtas. Med den alltmer fashionabla psykoanalysen bland intellektuella kanoniserades Freud och KKL hittade en tänkare som gav dem just detta: disciplin och självkontroll för individen och begränsade politiska alternativ för staten. Stabiliteten i ett samhälle var viktigare än rättvisan.
För mig som ägnat stor del av mitt vuxna liv åt att kritisera olika grenar av det liberala trädet: ekonomism, neoliberalism, libertarianism, objektivism, är Samuel Moyns bok ett viktigt tillskott av en gren som undgått kritisk granskning. Liberalerna själva använder gärna begreppet Liberalism som en svepande överideologi som i deras definition innefattar allt som är bra. Det är underförstått att med det menas öppen, tolerant och fri. Men också, kanske ännu starkare, ser de sig som modiga hjältar i kampen mot allt som är dåligt, vilket betyder motsatsen till det som är bra: stängd, intolerant och ofri. Det är också Moyns centrala argument: att KKL främst är en ideologi grundad på rädsla. På hotet mot de goda egenskaper som Liberalismen står för och faran för vad dess fiender skulle göra om de kom till makten.
”Krossa hegemonin och lämna den liberala liturgin på historiens sophög.”
Moyn befinner sig utan tvekan på rätt sida av historien. Den som hävdar att liberalismen för länge sedan sålde sin själ till kapitalet och konservatismen, och nu ylar och larmar i trängande behov av antingen en tvångströja eller mammas tröstande famn. Jag är till döden trött på båda varianterna. Liberalismen är en ideologi som alla andra, och måste behandlas som sådan. Den kan inte fritas från kritik och göras ekvivalent med demokrati som alltför många av dess förespråkare lättvindigt vill göra gällande. Konsensus bland eliten idag tycks vara att det samhälleliga missnöje som präglar vår tid är en kris för demokratin. Mer korrekt är förstås att det är en kris för liberalismen. Och en i allra högsta grad självförvållad sådan.
Ett genomgående tema i Moyns böcker är en stark vilja att undersöka – och blottlägga – samtidens tankemässiga vanor. Det slentrianmässiga tänkandet som mer motiverade och fokuserade fraktioner kan exploatera. Hans stora förtjänst är modet att i första hand angripa ideologiskt närståendes oreflekterade bifall till sakrosankta ståndpunkter. Som dessutom upprätthålls av den politiska hemvist han själv säger sig tillhöra. I den här boken görs detta explicit. Det är varje tänkande människas plikt, med andra ord alla människors plikt, att resa sig från bordet och säga ifrån när lögner upprepas. I synnerhet när de traderas av personer i vänkretsen.
Moyn fokuserar på det mest intressanta i all historieskrivning: förändringen. När en idé eller dess tolkning av samhället i stort, omärkligt skiftar plats, och hela samhället accepterar och tar denna förvandling för given. Denna mutation har vinnare och förlorare, likväl som pådrivare och förvaltare. Det är också svårare att beskriva ett sådant skeende än att gräva fram vem som gjorde vad mot vem – när det skedde, var det skedde och hur det skedde. Vilket kan vara nog så komplicerat, i synnerhet när oceaner av tid passerat. Men ett sätt att studera förändring av idé-klimatet i ett samhälle är att studera gliporna mellan vem, när och hur. Det förutsätter inlevelse, men också mod. Moyn är på gränsen till spekulativ. Om han är historiskt korrekt eller inte får framtiden avgöra. Det är en riskfylld metod. Chansen till stora vinster, men också risk för stora förluster.
En återkommande kritik av boken är att dess studieobjekt är utvalda i syfte att bekräfta Moyns på förhand bestämda slutsatser. Det är en högst legitim invändning. Men samma invändning kan åberopas mer eller mindre legitimt mot allt innehåll i de mjuka vetenskaperna. Avsaknad av hårda bevis gör säkra slutsatser mellan orsak och verkan kontingenta. Allt vi har är mer eller mindre sannolika samband. Eventuell kritik är beroende av hur konkreta dessa samband görs. Jan-Werner Muller kallar honom svepande och oprecis. Men ibland vinner argumenten på att vara diffusa. Med en dos spekulation utökas hypotesen. Och det är inte ovanligt att frågan ibland är mer intressant än svaren. Det är förstås en svaghet om teknisk bevisning saknas, men så länge indicierna är tillräckligt många och tillräckligt övertygande samt att både motiv och tillfälle kan beläggas, kan också anklagelseakten vara legitim. Om man avfärdar Moyns tes – liberalismens atrofiering – enbart på grund av urvalet, gör man sig skyldig till ett annat felslut: att inte tolka analysen med öppet sinne och förståelse för ambitionen.
Michael Lind anklagar Moyn för att driva sin tes alltför långt i politiskt syfte:
“To draw a direct line from the vital-center liberals of the 1940s to the “paleoliberal” neocons of the late Cold War and onward to the Bush-Cheney administration is to torture the historical record until it gives the preferred answer.”
Även Stephen Holmes i LRB tar upp Moyns position som vänsterlutande akademiker i en lång och detaljerad recension. Han tar boken på kritiskt allvar och tillbakavisar Moyns position som både ensidig och inkonsekvent:
“If we read them carefully, we realise that they didn’t oppose the welfare state and didn’t think democracy led inevitably to totalitarianism. Nor, as proponents of social insurance and desegregation, can they be fairly accused of entirely replacing hope with fear.”
Den kritik mot Moyn från den position liberalismen befinner sig idag, är inte svår att förstå. Hans tes att liberalismen internaliserade konservativa idéer och reducerade liberalismens förhoppning om universell frihet och jämlikhet till säkerhetsdoktrin och marknadsfundamentalism, kan vara svår att svälja för liberalerna själva. Men utvecklingen det senaste halvseklet talar för sig själv. Allt liberalismen kan erbjuda är negativ frihet och mänsklig atomisering. Frihet från, men utan en frihet till, kan en politisk ideologi aldrig bli något annat än konserverande.
Boken är ett betydande bidrag till förståelse av hur liberalismen har förändrats, hur dess åsikter har förskjutits. Dagens liberalism är inte densamma som efterkrigstidens liberalism och efterkrigstidens liberalism är inte densamma som mellankrigstidens liberalism och mellankrigstidens liberalism är inte densamma som artonhundratalets liberalism. Eftersom liberalism är så central för demokratins olika politiska beståndsdelar är förståelsen för liberalismens åsiktsförskjutning absolut nödvändig. Och insikten att liberalismen en gång övergav sitt emancipatoriska element är en hälsosam historielektion att påminna om.
De som kallar sig liberaler behöver aldrig förklara sig och beskriva vad den liberalism de så ofta refererar till egentligen betyder. De behöver aldrig oroa sig för att bli ifrågasatta. De är fria att använda ordet som de själva vill. Politiker, journalister, akademiker, skribenter och tyckare i största allmänhet tycks inte förstå hur fundamentalt begreppets betydelse har förskjutits.
Att studera idéhistoria och i synnerhet modern politisk intellektuell historia, gör samtiden lättare att förstå. Första världskrigets slakt, mellankrigstidens ekonomiska sammanbrott och andra världskrigets brutalitet, är för bokens protagonister inte ett avlägset minne. Det är den bakgrund till vilken de alla refererar och söker bot på. Den form av liberalism de förespråkade i spåret av denna fond banade väg för den liberalism vi lever med idag. Elitens övergripande mål är att i första hand konservera och i andra hand expandera den egna klassens makt och inflytande. Då är medlen inte relevanta. Målet är allt. Det är skälet till att elitens rättfärdigande av sin egen makt är så pragmatisk och flexibel. De vet vad som är viktigt, vad som krävs för att nå målet, och framför allt, de kan käbbla inbördes, men när det gäller, står de alltid enade som en man bakom målen. Rädslan att förlora vad man har, är alltid starkare än glädjen över en eventuell framgång.
Liberalism Against Itself är ett välkommet bidrag i processen att rensa upp den epistemologiska förvirring som präglar vår tid där ord och begrepp har förlorat sin betydelse, och ofta anlitas för ideologiska syften. Vi är i desperat behov av taxonomisk analys och att ställa ord och betydelser tillbaka på sin rätta plats. Liberalismen är tillsammans med socialismen och de båda högre begreppen frihet och jämlikhet så utslitna och missbrukade att de idag är tömda på mening. De har blivit obrukbara annat än som slagord att antingen slå sig för bröstet med eller använda som påk när argumenten tryter. De är begrepp som används av alla, men med en betydelse var och en använder som den vill. Med endast förvirring och desperation som följd.
Istället för att på allvar reflektera och dra lärdomar av sina egna misslyckanden, övergav liberalismen sin strävan för universell jämlikhet, till förmån för partikulär identitarianism. Det krattade manegen för libertariansk ekonomism och pånyttfödd imperialistisk neokonservatism, samtidigt som de förteg hur omstridd den liberalism som segrade på 1990-talet egentligen var.
Bokens materia är skarp kritik av en sorts liberalismen, men dess utgångspunkt är försvar av en annan. En liberalism som tappats bort, tryckts undan och ersatts av den Realliberalism vi lever med idag. Moyn är ingen revolutionär. Precis som jag kallar han sig själv för liberal. Han vill rädda liberalismen från sig själv. Kom ihåg att det finns fler varianter av liberalismen än den som basuneras av elitens apologeter. Krossa hegemonin och lämna den liberala liturgin på historiens sophög där den hör hemma, och upptäck den befriande känslan av att tänka själv.
I bokens epilog ger Moyn en bra sammanfattning av KKL och dess konsekvenser och jag låter honom få det sista ordet:
“In America in the ongoing era of Trump, one book-length crisis management pamphlet after another has poured forth from the presses. All of these were liberal apologetics in the technical sense: defending liberalism against its enemies by promoting its virtues and extenuating its vices, condemning alternatives (left as well as right) as hasty and ill-conceived if not proto-tyrannical, and sparing themselves the trouble of explaining how liberalism had become so unpopular in the first place.”
Nolle Hallberg, 11 januari 2025